Välkommen till Amanda Jenssen.com
Välkommen till Amanda Jenssens största fansajt - av fans, för fans. Registrera dig på vårt Community och börja chatta med andra Amanda-fans redan idag!

Har du frågor eller vill skicka in nyhetstips, maila till: support@amandajenssen.com.

Vi ses i forumet! =)
Logga in

Inget konto? »

Diskussionsforum

Noveller Om Amanda
 
Foruminnehåll / Allt om Amanda
Gå till sida: [« Föregående] 1 ... 7, 8, 9 [Nästa »]
Skriv svar | Skapa ny tråd
Författare
Skrivet den 2008-11-05 15:22:19
Ma-Tilda
Jättebra! :D DU skulle kunna skriva en hel bok av alla novellerna ju..;P
Författare
Skrivet den 2008-11-11 23:21:42
jenssen.fan
tack.hehe jaa det har blivit endel jaa.:D
Författare
Skrivet den 2008-11-15 12:17:33
josefinrousu
blir det någon fortsättning snart då? :DD
jättesugen på det. ;D
Författare
Skrivet den 2008-11-16 23:40:41
jenssen.fan
här kommer fortsättningen..:)
Del 22
- Amanda! Hör du överhuvudtaget vad jag säger?, det var samhällskunskaps läraren som gav Amanda en sträng blick. Jullovet var slut, Amanda satt i skolbänken och tittade ut genom fönstret. Det låg vit mjuk snö så långt man kunde se och Amanda fokuserade på allt annat än samhällskunskap just nu. Hon och Anton.
- Öh? Va?, utbrast Amanda förvånat när hon väcktes ur sina drömmar.
- Vad står SSU för?, frågade läraren Amanda och stampade hårt i golvet.
- Anton!, så utbrast hela klassen i skratt.
- Nej, Anton står för Amandas enda tankar just nu och risker för ig-varning. Ditt papper är ju helt tomt. Se på dina klasskamrater de har redan antecknat en hel A4-sida. Amanda rodnade och tittade ned på det tomma blocket. Typiskt att hon just skulle dra upp SSU:
- Jävla sosse!, tänkte Amanda för sig själv.

Lite senare längre fram på dagen var Amanda nere vid skåpen för att ta fram den fula och tråkiga engelska boken. När hon precis skulle stänga skåpet så såg hon två stora fötter tätt intill sina små och spinkiga. Hon vände sig om och där stod Anton. Hon gav honom en puss och han tryckte in henne mot skåpet, hon kunde känna hans våta tunga mot sin och hon la armarna om honom och han höll om hennes höfter och fortsatte sedan att smeka hennes rygg. Engelska boken föll i golvet med en duns men det brydde sig inte Amanda om. Nä, just nu var bara hon och Anton i fokus.
- Hmmf, harklade sig en röst bakom dem. Amanda knuffade Anton åt sidan och där stod Lina i sitt ljusrosa linne och tighta jeans.
- Det här är inget jävla hångelkalas, dra iväg från mitt skåp!, Amanda började fnittra och Anton gungade iväg med Amanda längs den långa korridoren. Anton höll om Amanda bakifrån och Amanda kände hans andetag flåsa i nacken.

Amanda klev senare in lite försent i den tysta engelska salen och läraren tittade bara strängt på henne. Hon fick ut sig ett tyst:
- Sorry that I am late. Läraren bad henne att sätta sig tyst vid en ensam bänk med ett vitt papper. Det var då en dags att skriva en uppsats som hade stor inverkan i betyget. Hon började läsa ämnet – vad texten skulle handla om.
- What is unfair?, Hon skulle alltså skriva om orättvisor. Men vad kunde man skriva då? Hon skulle ju kunna skriva om kvinnor och män, engelska läraren var ju med i feministiskt initiativ. men det tyckte ju Amanda var astråkigt. Hon kunde ju skriva om något som intresserade henne istället. Amanda lyfte upp den nyvässade pennan och började med att få ner några ord på det blanka pappret.
- Unfair for me is…, nej det lät inte bra, hon suddade ut och började skriva om på nytt.
- I think unfair is…., nej inte lät det bra heller, hon suddade ut ett xantal gånger innan hon började få ihop en riktigt bra mening. Då skrek läraren ut med hög ton
- 30 minuter kvar!, då började Amanda få panik, hon hade ju inte hunnit skriva mycket alls. Men de sista 20 minuterna fick hon värsta rycket. Hon visste inte riktigt hur hon fick ihop det med ämnet men det blev ändå två och en halv A4. Hon skrev om sitt liv, om hur det var att vara skilsmässobarn och att pappa hade en ny familj. Om hur hennes liv gick upp och ner. Amanda lämnade sedan in det prydligt prick klockan 12. Nu var det bara att hoppas på det bästa.

Det var fullt med liv i matsalen. Amanda satte sig vid fönstret och började smaska på sina pannkakor. Elin satte sig bredvid henne och Amanda såg redan att provet inte kunde ha gått något vidare. Elin nästan slängde ner tallriken så de flög sylt om henne.
- Jag fattar inte hur det kunde gå åt fucking helvete!, for de ur henne. Amanda tittade förbryllat på henne och höjde ögonbrynen.
- Jag brukar ju vara duktig på engelska, men nu fick jag inte ut ett enda ord, vad har hänt med mig?
- Lugna ner dig nu Elin, så farligt är det väl inte, alla kan ju ha en dålig dag, försökte Amanda.
- Ja men det är lite orimligt att ha det idag, när det är ett avgörande prov!
- Men du har ju redan MVG i engelska, om det går skit så får du säkert bara göra om det, det fixar sig ska du se. Då kom Leyla och Elina och snart var hela gänget samlad. Leyla sken som en sol.
- Fan va bra det gick! Detta måste vara värt ett MVG.
- Grattis Leylz, hur visste du vad du skulle skri…, Amanda avbröts av att samhällskunskaps läraren knackade henne på ryggen.
- Jag måste prata med dig Amanda, kom till personalrummet efter lunchen, sa hon med en bestämd ton.
- Ojojoj vad har du gjort nu då Amond?, retades Elina.
- Inte fan vet jag, men någonting hon har blivit lack på i alla fall, svarade Amanda med en orolig blick.
Författare
Skrivet den 2008-11-17 20:02:06
josefinrousu
lika bra som alltid :D
Författare
Skrivet den 2008-11-17 21:22:13
AmandaLover
haha, va tyken amanda är xP
men ja, asbra! :v
Författare
Skrivet den 2008-11-19 09:12:33
jenssen.fan
tackrtack<33

haha aa, hon har blivit det under historiens gång...:P
Författare
Skrivet den 2008-11-28 23:12:50
jenssen.fan
Del 23
Amanda knackade på den glasmönstrade dörren till personalrummet. Svenskaläraren Lars öppnade dörren samtidigt som han samlade ihop en drös med provpapper. Det var säkert ett sådant där svenskaprov till Sp2:orna.
- Jaha vad vill du då?, frågade han bakom pappershögen.
- Eh, Emilia hade…
- Ta det med henne, jag måste dra nu, hejdade Lars Amanda. Amanda gick försiktigt in i personalrummet.
- Nämen där är du ju Amanda, kom och sätt dig här, det var Emilia som satt framför en dator och skrev ut ett papper som såg ut som någon slags planket. Amanda gick fram och satte sig på stolen som var ställd framför läraren.
- Jo Amanda det är såhär, började hon med en allvarlig ton. Hon var tyst en stund.
- Vad?, frågade Amanda sedan lite småirriterat.
- Jag vet inte vad som har hänt med dig, du har ju alltid varit duktig och dina uppsatser har alltid varit bra. Men den senaste månaden har du missat två inlämningar och du har känts lite frånvarande. Så därför måste jag ge dig en varning, sa Emilia och räckte fram Amanda pappret som var utskrivet. Amanda läste överst på pappet. ” Amanda Jenssen i ES2D riskerar uteblivet betyg i denna kurs”
- Vad är det här?!, utbrast Amanda förvånat.
- Det ska hem och skrivas på och tillbaka till mig imorgon.
- Det här är ju snyggt, terminens start börjar med en ig varning, tänkte Amanda för sig själv. Hon reste sig sedan upp och gick ut med raska steg. Där mötte hon Anton.
- Men lilla Amanda vad är det som har hänt?, frågade han med en bekymrad röst.
- Den där jävla kärringen gav mig en ig-varning, sa Amanda buttert och gjorde en blick mot Emilia som gick ut från personalrummet på väg till en lektion.
- Äh skit i henne får jag se?, sa Anton och ryckte åt sig pappret. De satte sig i trapphuset och Anton började att läsa högt för Amanda.
- ”Amanda Jenssen i ES2D riskerar uteblivet betyg i denna kurs. Anledning: Hon har missat två inlämningar där minst en av dem var betygsavgörande. Hon har känts frånvarande under lektionstid och inte hängt med.” och blablabla, läste Anton.
- ”Vad kan vi göra åt detta? läraren: Se till att Amanda får den hjälp hon behöver. Eleven: Lämna in de två uppgifterna snarast och vara närvarande fysiskt under lektionstid.”
- Åh jag kommer aldrig hinna med!, skrek Amanda så att hela trapphuset ekade.
- Jodå det kommer att fixa sig, jag ska hjälpa dig, uppmanade Anton.
- Men hur ska jag berätta det för morsan, det måste ju skrivas under.

Några timmar senare var Amanda och Anton på väg hem till Amanda. I hennes väska låg den tunga samhällsboken och pappret med ig-varningen. Amanda drog om nyckeln och dörren for upp. De gick raka vägen till Amandas rum och hon la väskan på sängen och lyfte upp den tjocka och tunga samhällsboken.
- Vill du ha någonting att äta eller dricka?, frågade Amanda Anton. Hon visste inte om hon frågade det för att vara trevlig eller för att hon skulle slippa undan några minuters arbete.
- Ja tack, svarade Anton. Gärna te om du har.
- Visst det ska ordnas till min vita riddare, sa Amanda och gav Anton en puss på kinden. När hon sedan kom tillbaka med te och några pepparkakor hade Anton redan hunnit skriva ut lite information från datorn. Amanda ställde brickan på golvet och gav Anton koppen med te i. De slurpade i sig det varma teet och sedan började Anton förklara regeringens uppgifter för Amanda. Det hade bara gått en halvtimme och Amanda var redan trött hon tittade förtjust på Anton och sedan slängde hon sig över och kysste honom.
- Amanda, du måste faktiskt bli färdig med de här, uppmanade Anton hejdande. Hon suckade och klev av från honom. Hon gav honom en sorgsen blick och tittade på honom med stor hundvalps ögon.
- Äh, skitsamma , en liten stund skadar väl inte, sa Anton och ryckte på axlarna. Amanda blev genast mycket gladare och slängde sig över honom. Hon knäppte upp hans rödrutiga skjorta och han drog av hennes rosa tunika.
- Vänta, avbröt Amanda. Vi lägger oss på sängen istället, det gör så jävla ont att ligga på det där hårda golvet.
En liten stund senare låg de i Amandas säng och Amanda fingrade på Antons mjuka hår.
- Du kan väl sova över här inatt? För min skull, bad Amanda.
- Jo visst det kan jag väl, sa Anton och smekte Amanda på kinden innan han kysste henne. Äntligen skulle Anton sova hos Amanda för första gången. Anton reste sig sedan upp och drog med sig halva täcket.
- Vad gör du?, ge hit det, utbrast Amanda men på ett ironiskt sätt. Amanda ryckte åt sig sina kläder som låg slängda på golvet och började klä på sig.

Ett tag senare var Anton och Amanda i köket och donade. Amandas mamma skulle jobba över så de fick fixa fram middagen själva. Pannkakor blev det rätta valet.
- Visst ser det här gött ut, sa Amanda och tittade stolt på sin hemmagjorda pannkakssmet.
- Hm får man smaka?, undrade Anton och Amanda stoppade sina fingertoppar i hans mun med kletig pannkakssmet på.
- Mm smaskens, nästan lika god som dig.
- Skärp dig, flinade Amanda och knuffade honom löst åt sidan.
Författare
Skrivet den 2008-12-15 20:34:06
jenssenlav
brabra, som alltid .D
Författare
Skrivet den 2008-12-15 22:34:22
jenssen.fan
tack så mkt<3

Del 24
Kvällen och natten var härlig Amanda hade nog inte haft det härligare med någon annan kille förut och hennes mamma visste ingenting förrän morgonen därpå. Anton kom i bara handduk ut från badrummet och mötte Amandas mamma. Som såg lite chockad ut.
- Åh, hej Anton, är du här?
- Hej Katy, jo jag stannade över, blev rätt sent igår.
- Ok…jo du jag måste…ursäkta mig, sa Katy och trängde sig förbi Anton in till badrummet. Anton gick in till Amandas rum där hon sussade på så sött.
- Godmorgon my sweet, sa Anton och strök Amanda på kinden.
- Åh, vad är klockan?, undrade en trött och gäspande Amanda.
- Tio över sju.
- Kom och lägg dig lite, skolan börjar ju inte förrän halv nio. Anton la sig ner bredvid Amanda och det tog inte lång tid förrän de både två hade somnat om igen.

Ett tag senare vaknade Amanda och kände sig genast mycket piggare. Hon satte sig upp i sängen och sträckte sig över Anton för att titta hur mycket klockan var.
- Shit, halv tio!, utbrast Amanda. Anton vaknade av Amanda skrik och tittade sig omkring.
- Vad är det som har hänt, brinner det någonstans?
- Klockan är halv tio och vi är skitförsenade! Båda två kastade av sig täcket och drog på sig sina kläder.

När de äntligen kom fram till skolan sådär 40 minuter senare hade de även hunnit smita in på seveneleven och köpt varsin latte. Så kom de fram till Spyken gymnasium till slut. Amanda tittade på klockan, hon hade precis missat engelskan med det spelade ingen roll nu hade hon i alla fall körlektion så hon skyndade sig att slänga in sina saker i skåpet. Anton skyndade iväg sig till mattelektionen och hade matteböckerna i högsta hugg. Men innan Amanda skyndade sig upp för trapporna gav hon Anton en ordentlig ”jag älskar dig” kyss.

- Vart har du varit någonstans?, frågade Leyla när Amanda kom rusande upp för trappan.
- Vi försov oss.
- Vi?. Olalla sov han över hos dig?, Leyla började retas lite smått.
- Haha ja det kändes lite speciellt att han sov hos mig för första gången. Men det var redigt mysigt kan jag lova dig.
Läraren kom in genom dörren och bad alla att ställa sig i en ring. De började värma upp med lite små röst och sång övningar.
- Säg efter mig, rrrrrrrrrrrrrrrrrrr, visade musikläraren. Alla gjorde det och de fick även göra andningsövningar som att blåsa in och ut luft. Det gamla vanliga alltså.
- Vi gjorde det flera gånger, det var så jävla skönt att va hemma själv med Anton. Vi kunde göra precis vad vi ville, viskade Amanda till Leyla.
- Haha, fan vad bra!

Lite senare när tjejerna var på väg till centrum för att äta lunch. De började inte förrän om en och en halv timme så de kunde lika bra äta där istället för den äckliga skolmaten. De gick in till en lunchrestaurang och beställde buffé. Medans de satt och åt av den goda buffen satt de och snackade om sådant som bara ett gäng tonårstjejer gör.
- Hur går det med Anton?, undrade Elina.
- Jo det går bra, jättebra faktiskt. Han sov över hos mig inatt, berättade Amanda och log.
- Jag har faktiskt träffat någon, tillade Leyla sedan.
- Jasså, vem då?!, utbrast alla i mun på varandra.
- Han heter Emre, jag träffade honom på en fest nu i helgen.
- Haha Emre vad är det för ett namn, retades Elin.
- Sluta, han är turkisk och det är faktiskt jättefint.
- Berätta mer, nu vill vi höra, gnällde Amanda.
Leyla berättade att hon och den där ”Emre” hade träffast på en fest som hennes jämnåriga granne hade. Emre och han spelade i samma fotbollslag. Leyla och han hade börjat småprata lite och plötsligt så var han hemma hos henne bredvid henne i sängen. Men som tur var hände det inget.
- Han är verkligen hur cute som helst, sa Leyla med glittrande ögon. Han har svartbrunt kortklippt hår och stora bruna ögon. Sexiga magrutor och en mjuk blick.
- Haha jag tror Leyla har blivit kär, skrattade Amanda. När de sedan kom ut från lunchresturangen stod ett gäng mopedkillar med antagligen utländsk bakgrund. Leyla sprang fram och kramade om en av dem som tydligen var Emre. Jo nog var han ganska lik som Leyla hade beskrivit honom i alla fall. Leyla tog honom i handen och gick fram till tjejerna.
- Det är Emre, och Emre det här är mina kompisar: Amanda, Elin, Elina, Juvica och Sonja.
- Heeej, hälsade alla tjejer i mun på varandra med en riktig falsk tjejröst.
- Tja, hälsade Emre tillbaka sådär lagom coolt. Sedan följde Emre en bit tillbaka till skolan och innan de skulle gå in kysste Leyla honom adjö.

- Vart har du varit hela lunchen?, jag har saknat dig, Anton stod vid skåpen och muttrade.

- Vi åt lunch i centrum.

- Jag kunde väl ha fått följa med, klagade Anton.

- Jo, men vi kanske ville vara själva ett tag och snacka tjejsnack, förklarade Amanda.

- Men det gör ni ju jämt, hela lektionerna, fortsatte Anton och nu verkade han mer ledsen och besviken.

- Men du förlåt, du får följa med nästa gång, jag lovar, sa Amanda sedan och log. Anton log tillbaka och såg mycket gladare ut nu. Han skulle precis kyssa henne då samhällskunskapsläraren dök upp bakom dem.

- Du Amanda, har du med dig underskriften?

- Nä, min mamma kom hem sent igår så hon hann inte skriva under, jag är ledsen, sa Amanda med en oskyldig min.

- Okej, det gör inget, ta med dig den imorgon så blir det bra, sa läraren och vände på klacken.

- Shit, hur fan ska jag fixa det här, sa Amanda och rufsade till sitt tjocka blonda hår.

- Vad är det som har hänt?, frågade Leyla som hade kommit fram till Anton och Amanda.

- Min ig varning måste skrivas under och aldrig att jag tänker visa den för mina föräldrar. Det bästa nu vore om jag kunde förfalska morsans underskrift.

- Det kanske du kan, Emre känner en kille som kan fixa allt. Han är skitduktig på förfalskning, har förfalskat legg och ingen har misstänkt något.

Amanda tänkte efter, jo det skulle nog vara en bra ide, hennes föräldrar skulle aldrig få reda på något om hon bara lämnade in uppgifterna snarast och den förfalskade underskriften. Ja det var den totala lösningen på allt.
- Jag är med, sa Amanda sedan och kramade om Leyla. Tack så mycket.
Författare
Skrivet den 2008-12-16 21:13:26
jenssenlav
very good :D
Författare
Skrivet den 2008-12-17 11:29:35
AmandaLover
Okej, här har ni min novell (för er som tjatat, haha)
Den som orkar läsa får en kola (:

Det är natt. Lund ligger tyst och stilla. Men skulle man säga att alla sov skulle man ljuga, för i ett radhus i centralalund, Grönegatan 28 för att vara exakt, lyser det i ett av fönstren. Där inne sitter en flicka. Hon har de vitblonda håret uppsatt i en hög toffs och har tagit på sig sin favoritpyjamas. Vilandes på ena knäet har hon gitarren och vid fotändan av sängen som hon sitter på ligger en svartochvit katt och spinner nöjt. Han har slutna ögon men han sover inte, han lyssnar. Lyssnar till flickans sång.

Ögonen svider av trötthet. Amanda slänger en blick på väckarklockan. 04.17. hon borde sova, de är skola imorgon. Men hon vill så gärna skriva klart låten, de har gått så lätt hela tiden och nu är det bara två textrader som ska på plats. Hon låter fingrarna leka med gitarrens strängar medans hon tänker. Johnny gerifrån sig ett nöjt snusande nerifrån fotändan. Amanda sträcker ut handen och smeker honom över ryggen. Pälsen är kolsvart och len som sammet. Hon lägger ifrån sig gitarren och kryper ner under täcket brevid katten. Låten kan vänta. Hon har lovat killarna i bandet att ha den klar till fredag men de är ju bara onsdag. Hon har gott om tid. Varför hade hon stressat så? Johnny börjar röra sig nere vid hennes fötter och snart är han påväg upp för hennes mage. ”Aj, johnny, de gör ont” hon vet att han inte menar de men att få hela hans tyngd på magen är inte skönt. Hon låter honom fortsätta för att han inte ska bli avskräckt men när han sätter ner tassen precis mellan två revben klarar hon inte mer utan tar tag om magen på honom och sätter honom på kudden brevid sig. Hans mörkt gula ögon tittar in i hennes och han buffar henne tillgivet på kinden. ”Godnatt min vän” Amanda smeker honom över pannan och somnar sedan till kattens spinnande.

”Beepbeepbeep.”
Hon fumlar sömningt efter snooze-knappen. Hela kroppen värker av trötthet. Motvilligt slår hon upp ögonen för att kolla klockan. 11.52. Hon stönar. Varför var hon uppe så sent igår? Nu har hon försovigt sig. Första lektionen började nio. Ska hon orka gå dit eller ska hon helt enkelt skolka? Efter några sekunders funderande bestämmer hon sig för det sistnämnda.
”Amanda?” hon hör sin mammas röst utanför dörren. Vad gör hon hemma?
”mm” amanda gäspar
”ska inte du till skolan?” hon ser hur handtaget trycks ner.
”joo..” hon tittar sömndrucket på sin mamma som står framför sängen
”då de bäst du skyndar dig”
Amanda sträcker på sig under täcket, vet inte riktigt vad hon ska säga. Katy ler
”du var uppe sent igår, inte sant?”
”hur kunde du veta?” amanda ser förvånat på henne
”jag hörde. Både din sång och gitarren” hon ler ”men du tänker väl inte skolka?” hon ser allvarligt på amanda
”neej..” svarar amanda trevande ”eller jo” säger hon sen sanningsenligt när hon ser mammans varnande blick.
”skulle inte ni välja låtar till musikalen idag?” plöstligt är hon klarvaken. Juste. De var ju idag. Hur kunde hon glömma? Hon sätter sig upp och gnuggar tröttheten ur ögonen.
”jag tänkte väl de” katy ler och lämnar rummet. Även om musikalen, enligt dom flesta elever på spyken, är det tråkigaste på terminen så gäller de att vara närvarande när det ska väljas låtar, annars väljer läraren ut de man ska sjunga och de är något amanda helst vill undvika. Hon kliver upp ur sängen, stäcker på sig och går med tröttasteg bort mot garderoben. Öppnar en av spegeldörrarna och rotar snabbt fram en röd klänning och ett par vita leggings. Drar på sig dom, nappar åt sig en hårborste som ligger på skrivbordet och reder ut som värsta tovorna påväg ner för trappan. Hon ler när hon kommer ner i köket. Mamma har gått men hon har lämnat ett macka och ett glas mjölk på bordet åt henne. Hon äter snabbt upp och påminner sig själv om att tacka för frukosten senare. Sedan skyndar hon ut i badrummet, borstar tänderna och sminkar sig lite grann. Mest för försöka att inte se lika trött ut som hon känner sig. Hon granskar sig en sista gång i badrumsspegeln och går ut i hallen. Stoppar fötterna i bootsen, drar på sig den blårutiga jackan och tar väskan som ligger på bänken. Hon stänger dörren, rotar runt i väskan efter nyckeln, låser och börjar sedan gå. Det är inte alls långt till spyken där amanda nu går andra året. Hon svänger runt en krök och ser den stora tegelbyggnaden torna upp sig. Hon böjer huvudet lite bakåt så att hon kan se klockan som sitter på utsidan av skolan. Halv ett ungefär. När var det lektionen började? hon minns inte, är för trött för att minnas nånting. Jag letar upp Elina och dom andra så löser de sig tänker hon och går in genom porten. Det är tomt överallt. Det ekar av hennes steg när hon går i korridoren och alla dörrar är stängda. Plötsligt öppnas en av dom. Amanda rycker till av de plötsliga gnisslet som dörren ger ifrån sig.
”Vi tyckte väl de var du” Leyla kommer fram emot henne tätt följd av Juvicsa, Elina, Sonja och Elin.
”Sonja såg dig genom fönstret på dörren” säger elin som svar på amandas frågande blick.
”Vad fick dig att göra dig besväret att komma hit då?” Elina knuffar amanda retsamt i sidan.
”Jag försov mig” säger hon sanningsenligt.
”Lite sådär lagom till det är dags att välja låtar?, visst manda” sonja skrattar
”Jag lovar” amanda skjuter fram underläppen som en treåring och spelar ledsen
”Vi tror dig inte iallafall lilla panda” Elin skrattar och klappar henne retsamt på huvudet.
”Jag tror vi borde gå tillbaka in..” Juvicsa nickar emot dörren, mattias, deras lärare i matte ser allt annat än glad ut. Dom börjar gå in igen men amanda dröjer sig kvar. Matte är hennes allra sämsta ämne och de lär inte bli bättre av att hon knappt orkar hålla ögonen öppna.
”Han har redan sett dig” Elina ler retsamt emot henne. Hon suckar hon följer med dom andra in i klassrummet. Den vanliga sorlet som alltid finns i klassrum tystnar när dom kliver in. Tjejerna går snabbt tillbaka till sina platser och Amanda slår sig ner på den lediga platsen vid deras bord.
”Du har varit frånvarande mer än halva dagen” Mattias ser surt och frågande på henne.
”mm” hon orkar inte säga något mer. Elina sätter handen för munnen för att hålla sig för skratt. Amanda kan inte låta bli att le själv.
”Vad har du för förklaring?”
Hon rycker på axlarna. Vet inte vad hon ska svara. Mattias ger henne en trött blick och börjar rota efter hennes frånvaro papper i den berömda lådan där alla elevers såna papper ligger. Han förstår inte att ingen bryr sig, ingen av lärarna har fattat. Alla elever får hem ett papper med frånvaro varje månad, ett schema över månaden med helt eller halvt överstrukna dagar vid frånvaro. Men saken är den att föräldrarna aldrig får se dom. Hon vet ingen på hela skolan som någonsin fått några konsekvenser av att ha fått hem sitt papper. Amanda tittar på den stora kolckan som sitter på ena väggen, sekundvisaren tickar frenetiskt.
”När slutar vi?” hon knuffar till elina
”Om tio minuter”
”Ta fram dina böcker” Mattias ser surt på henne. Amanda känner att hon ska försöka hålla sig på den goda sidan med honom för att inte riskera kvarsittning.
”Jag har dom i mitt skåp, ska jag hämta dom?” hon ler sitt allra största och inställsammaste leende, allt ihopp om att slippa.
”De är bara tio minuter kvar, du kommer inte hinna” Mattias sura min bleknar lite för hennes leende. Det är ett av amandas säkra kort och hon vet väl om de. Hon sätter sig nöjt tillrätta på stolen och börjar vira en hårslinga runt fingret. Tickandet från klockan och sorlet från klasskompisarna är sövande. Hon sjunker ner och gör de så bekvämt för sig hon kan på stolen, sluter ögonen och lutar huvudet mot väggen. Hon är nära att dåsa till men så slås hon av en tanke,
”Jag har glömt min andningmedicin” hon säger de rakt ut, vet egentligen inte hur hon kom att tänka på det men vet bestämt att hon glömde den när hon stressade imorse.
”Vi kan följa med dig och hämta den” Elin, Sonja, Leyla, Elina och Juvicsa är snabbt på fötter och raffsar ner sina böcker i väskorna. En ljudlig suck hörs framifrån där mattias sitter men han verkar, om än motvilligt, inse att han måste låta dom gå så han nickar bara när dom alla 6 försvinner ut genom klassrumsdörren.

Den kalla novemberluften slår emot dom när dom kommer ut på skolgården. Amanda huttrar och drar jackan tätare kring sig. Dom börjar gå medans dom glatt pratar om allt och inget och snart står dom alla inne i amandas kök.
”Jag ska bara hämta den då” hon går upp för trappan och in i sitt rum. Där, på sängbordet, ligger den. Hon tar upp den och för automatiskt upp den till munnen varefter hon andas in. Hon stoppar ner den i fickan och stäcker ut handen för att ge johnny som ligger på sängen en vänlig klapp. Hon stannar till med handen på hans mage. Plötsligt dyker den bara upp, textraden som saknades igår. Som om den funnits där hela tiden. Amanda sätter sig på sägen och tar gitarren i knäet. Låter fingrarna gå över strängarna medans hon tyst sjunger dom två nya raderna. Först för sig och sen ihop med det andra. Det är perfekt. Hon ler, nästan skrattar. Känslan är så härlig. Som alltid när hon slutfört nånting. De är någon sorts tillfredställelse. Hon spelar den igen, bara för känslan. När gitarren tystnar hör hon ljud nerifrån. Juste, Tjejerna väntar, bäst att gå ner. Hon hänger av sig gitarren och kraffsar snabbt ner dom nya raderna på ett papper. När hon kommer ner till vardagsrummet förstår hon var ljudet kom ifrån. Dom har satt på hennes playstation. Elina och Sonja har kontroller i händerna och blickarna fästa på TV:n medans dom andra gör sitt bästa för att få dom ur koncentration.
”När börjar vi egentligen?” elina ser upp från tv:n
”ett, men de är långt kvar”
”ett?! De är om tio minuter” säger leyla efter att ha tittat på sin armbandsklocka.
Lika snabbt som dom lämnat klassrummet tidigare lämnar dom nu amandas hus. Men när dom kommer ut möts dom inte bara av kylan utan också av
”Snö!” elina ler saligt och böjer sig ner för att göra en boll.
”komigen, vi har inte tid” Sonja börjar gå mot skolan.
”jodå, lite” elina kastar bollen i ryggen på henne.
”nu du” sonja sätter sig snabbt på huk och har snart slängt en stor boll o elinas nacke. Snart har dom allihopa helt glömt att dom har bråttom och snöbollskriget i fullgång. Amanda träffas av en boll rakt i nacken, den iskalla snön smälter innanför klänningen och rinner sakta ner för ryggen.
”Fullträff!” elin ser nöjt på när amanda grimaserar av kylan. Amanda böjer sig ner och börjar forma en boll, elin ska få igen. Hon tar upp den och siktar noga. Den träffar i ryggen. Hon ler triumferande. Snöbollskriget tas på blodigt allvar, de skrattas och skriks om vart annat och snart har ingen av dom en torrfläck på kroppen. Plötsligt hörs ett svagt ljud. Amanda tittar upp, de är skolklockan. Utan att ha märkt det har som sakta förflyttat sig åt rätt håll under snöbollskriget. Sen slår de henne. Klockan slår ett. Lektionen börjar.
”Kom, vi måste skynda oss!” hon nickar mot skolbyggnaden och börjar småspringa.

Blöta, iskalla och med andan i halsen dundrar dom in i musiksalen.
”Ni är sena”
Amanda tittar på klockan.
”Tre minuter” elina hinner säga de innan hon gör och ser skeptiskt på musikläraren.
”Det blir mer än tre minuter, ni är aldeles snöiga. Gå ut och skaka av de ni kan” musikläraren nickar mot dörren dom just kom in igenom. Elin suckar men börjar röra sig mot dörren, dom andra är inte sena att följa efter.
”Jävla kärring!” leyla skakar sin jacka så att snöfilingorna yr. Amanda skrattar och borstar av snön från sina leggings. Det var betydligt mer förut men den korta vistelsen i klassrummet har gjort att de mesta har smält och nu klibbar vått och kallt mot hennes ben. Plöstligt kommer en skur av snö från ingenstans som landar över hela henne. Hon vänder sig om.
”Tack så mycke” hon ser på sonja. De va från hennes jacka all snö kom. Leyla och Elina tjuter av skratt. Amanda ler.
”De va inte..” sonja ser skuldmedvetet på henne
”äh, de är lugnt men ni får vänta på mig” amanda börjar om på nytt med att borsta av snön. De mesta hamnade i håret som nu klibbar mot hennes kinder och panna. Efter några minuter bestämmer hon sig att de får duga och följer efter dom andra in igen. Värmen omfamnar henne som en varm filt. Hon hänger av sig jackan som droppar av smältsnö på en stol och sätter sig. Musikläraren harklar sig.
”ja, som ni alla vet så ska vi ju sätta upp en musikal” spridda stönanden hörs från klassen
”och eftersom ni är så många och de blev så rörigt förra året” fortsätter han utan att ta notis om klassens motvilja ”har jag glädjen att medela att vi iår kommer få hjälp utav en mycket duktig låtskrivare och sångare. Välkommen, Daniel Kalrsson” musikläraren strålar.
”Vem är de?” Leyla knuffar till amanda. ”ingen aning” ska hon just viska tillbaka men kommer helt av sig. Daniel kliver upp framför klassen. Hennes hjärta slår dubbla slag. Även fast hon aldrig sett honom tidigare känns som om dom har någon sorts samhörighet. Han är lång, håret är kort men de lilla som syns är brunt. Ögonen är vackert grönmelerade. Han ler ett varmt leende och börjar prata. Hur gärna amanda än skulle vilja lyssna så kan hon inte, hon kan bara se, de går inte att slita blicken från honom.
”Amanda!” hon får en hård spark av sonja under bordet och riktar blicken upp.
”Va?”
”Ni ska säga vad ni heter” Daniel ler emot henne. Det är så fint, hans leende.
”A-amanda” får hon fram.
”Så snygg va han väl inte?” viskar elina retsamt så fort daniel har uppmärksamheten på annat håll.
”Va? Vem?” Amanda försöker spela oberörd men vet mycket väl vad elina menar.
”Daniel såklart”
”Daniel? Nejnej” amanda hoppas att hon låter mer övertygande än vad hon känner sig.
”Men komigen. Du stirrade ju på honom som om han va från mars” hon känner hur de hettar till i kinderna, syntes det så väl?

Lektionen börjar gå mot sitt slut. Daniel har, till amandas stora glädje, talat om att istället för att välja låtar som redan finns ska dom försöka skriva egna. Den här musikalen kanske kan bli riktigt kul. Hon reser sig från stolen och går ut ur klassrummet tillsammans med elina.
”Hej honey” hon hajar till och vänder sig om. Hon ser rätt in i ett par nötbruna ögon. Albin drar ner henne på bänken där han suttit och väntat och omfamnar henne.
”Jag har längtat efter dig” viskar han ömt in i hennes hår och kysser henne.
Hon kysser tillbaka. Hans omfamning gör henne varm i hela kroppen. Han går klassen över henne som egentligen har ledigt idag men han kom hit. Bara för hennesskull. Hon ler.
”Jag älskar dig” han ser djupt i hennes ögon.
”jag älskar dig också” hon säger de, fast de känns inte alls lika bra som nyss. På dom två månader dom varit tillsammans har hon aldrig känt såhär. Visst var det härligt när dom kysstes och när han höll om henne. Men det kändes som att något inte var som det ska. Det var säkert bara inbillning, försöker hon övertyga sig om när dom går iväg till lunchen hand i hand, men tanken gnager i henne under resten av skoldagen.

Amanda vänder sig i sängen. Klockan är långt över midnatt men hon kan inte somna. Tankarna snurrar i hennes huvud. Vad var det som hände idag när daniel kom? Hon hade aldrig känt så förut. Som om allt annat plötsligt minskade i betydelse. Du är kär amanda. Där var tanken igen, den förbjudna, den hon försökt jaga bort men som ständigt återkom. Hon var ju kär i albin, han älskade henne och hon honom. Hon försökte tänka på honom och hur mysigt dom hade haft det när hon äntligen hade slutat för dagen, gått hem till honom, lagat mat tillsammans och sen bara legat på hans säng och myst i flera timmar. Hur han hade lekt med hennes hår, kittlat henne tills hon bad om nåd och hur ömt och kärleksfullt han hade kysst henne godnatt när dom skiljdes åt. Han var verkligen en perfekt pojkvän. Men så fort hon lät tankarna sväva fritt så var de daniels ansikte och vackra leende som dök upp. Hon slöt ögonen som för att försöka få honom att försvinna. Du är kär amanda, du är kär. Nej, hon ville inte. De var fel, han var lärare. Han är inte lärare, han bara hjälper till.
”Jag har albin. Jag älskar honom.” Hon säger de tyst och bestämt för sig själv men orden låter inte övertygande. Imorn ska dom ha förberedelser inför musikalen hela dagen, när musikläraren hade sagt de på lektionen hade amanda längtat efter en hel dag i daniels sällskap men nu ville hon helst slippa. Hon måste undvika honom. För att du har dåligt samvete för albin. Nej! Du är kär amanda. Nej, Jag älskar albin tänker hon förtvivlat och sjunker sedan in i en orolig sömn.

Huvudvärken dunkar. Dusten med sitt eget samvete igårnatt var smärtsam.
”Amanda, skolan börjar!” katy bankar på dörren. Amanda drar täcket över huvudet och stönar.
”Jag är sjuk” tänker hon säga men de blir mer något slags grymtande.
”Vad sa du gumman?” katy öppnar dörren och ställer sig framför sängen.
”Jag stannar hemma”, amanda tar ner täcket från ansiktet och ser på sin mamma.
”Du ser inte ut att må så bra..” katy ser bekymrat på henne. Amanda ler inombords, detta verkar gå lättare än hon trodde. Hon skakar på huvudet.
”Stanna hemma idag då, jag jobbar, ring om de är något” säger hon och lämnar rummet. Amanda masar sig upp ur sängen och ser sig själv i spegeln. Mamma hade rätt, hon ser ganska sjuk ut. Men hennes mamma vet inte att anledningen inte är fysisk utan psykisk smärta. Hon stoppar fötterna i dom röda luddiga tofflorna och går ner i köket för att leta fram huvudvärkstabletter.
”Vad gör du hemma?” hon hajar till, hennes bror jens ser frågande på henne.
”sjuk” mumlar hon trött och sköljer ner tabletten med lite vatten.
”vilket sammanträffande” han blinkar mot henne. Amanda skrattar, det dåliga humöret är som bortblåst.
”Vad vill du slippa då?” säger hon retsamt.
”Matteprov och du?”
”Musikal”
”Ska vi spela tv-spel?” frågar jens och ler mot henne.
”gärna” amanda går ut i vardagsrummet tätt följd av sin bror. Hon tycker så mycket om honom. Han vet alltid vad hon behöver.

Daniel blickar ut över klassen. Fastän dom är nästan 40 stycken så såg han direkt när han kom att hon saknades. Amanda. Amanda med de fina vitblonda håret och dom vackra djuptblå ögonen. Det var något hos henne som Daniel inte kunde sätta fingret på. Något han aldrig kännt förut. När hon hade tittat in e hans ögon dom korta sekunderna när hon sa sitt namn hade han uppfyllts av värme och önskat att hon aldrig skulle tittat bort.
”Ska vi börja eller?” En tjej med rosa hår och en pearcing i läppen som han minns som elin eller något liknande ser frågande på honom.
”Ehm.. jovisst.” Daniel funderar ett tag, hur ska han börja? ”Först kollar vi vilka som är här” fastslår han tillslut. Klassen stönar. Daniel visste att han skulle få den reaktionen, upprop hade man inte på gymnasiet. Men han vill så gärna veta var amanda är. Han ropar upp varje elevs namn och får ett halvhjärtat ”hmm”:ande till svar från dom flesta.
”Amanda Jenssen” daniel vet redan att ingen kommer svara men ser sig om i klassrummet som om han letade för syns skull ”någon som vet var amanda är?” En tjej med långt brunt hår tar upp sin mobil och börjar sms:a.
”Inga mobiler” daniel ser varnade på henne.
”Men jag ska ju fråga amanda vart hon är” tjejen ser förebrående på honom.
”Jaja, gör de. Låt mig veta sen”
Lektionen flyter på och Daniel känner sig riktigt nöjd. När hans moster, som jobbar som hemkunskapslärare på skolan, hade frågat om han ville hade han tvekat. Att ta hand om en hel gymnasieklass kanske skulle vara att ta i då han aldrig tidigare undervisat, varken i musik eller något annat ämne men de gick ju som smort. Alla verkade åtminstone försöka att skriva låtar. Nöjd med sig själv och med gott självförtroende släpper han eleverna till lunch och går själv iväg för att äta i lärarummet.

”Hur går de första dagen då?” frågar mostern när dom är påväg ut ur lärarrummet vid lunchens slut.
”Det går fint” daniel ler mot henne ”Men nu måste jag gå, lektionen börjar strax”
Han går tillbaka in i klassrummet och börjar förbereda lektionen. Dom ska delas upp i grupper och jobba med att försöka göra melodier till texterna dom skrev. Han bestämmer att dom ska få välja grupper själva men ångrar de bittert när lektionen sätter igång. Det blir ett himla liv när grupperna ska göras och till de går det åt nästan halva lektionen. När dom väl har satt sig i sina grupper ler daniel lättat och sätter sig vid bordet framme vid tavlan. Men klassen är inte alls som den var på förmiddagen. Han är förundrad över att de verkligen är samma personer som innan lunch. Tjejerna amanda satt med igår har bildat en grupp, dom ser ut att jobba på bra men bryter allt för ofta ut i hysteriska skrattattacker. Dock verkar dom vara dom enda som för något gjort alls. Dom flesta sitter mest och pratar. Vissa av killarna kastar pennor på en av tjejgrupperna som svarar med att knövla ihop papprena dom ska skriva på till bollar och kasta tillbaks. Daniel tittar ut över kaoset. Det var sånt här som fick honom att tveka. Han vet inte alls vad han ska göra för att styra upp de.

Amanda står utanför musiksalsdörren och tvekar. Hon kan väl inte bara gå in? Hon tittar på klockan, än är det mycket kvar av lektionen. Hon kan inte ljuga för mamma om att hon inte hann. Det var hennes mamma som tvingade henne att gå, när hon hittade amanda fullt frisk i soffan spelandes TV-spel med en lika frisk bror hade hon blivit rasande. Både hon och Jens hade skickats iväg till skolan med hot om både utegångsförbud och indragen månadspeng. Hon bestämmer sig för att de bara blir värre av att vänta, öppnar dörren och kliver in. Hon ser sig förvånat om. Det är kaos i klassrummet, Pennor och papper flyger mellan borden och de skrattas och pratas högt. Hon ser sin chans att lyckas smita in i klassrummet utan att få massa frågor och går raskt och sätter sig vid ett ensamt bord i ena hörnet. Hon vill inte märkas. Varken av kompisarna eller av Daniel. Hon vill bara sitta där och vara osynlig. Allt för att slippa frågor. Hon tittar bort mot tavlan där Daniel sitter, han ser så hjälplös ut. Hon vill bara skrika till klassen att hålla käften men vågar inte. Plöstligt möter han hennes blick. Amanda ryggar motvilligt tillbaka. Han ser förvånad men glad ut, reser sig och börja gå fram emot henne. Hon ser sig förtvivlat om, de här var ju de hon absolut inte ville. Men vad hade hon väntat sig?, klart han kommer fram när han ser att en av hans elever plötsligt kommit till lektionen. Hon börjar febrilt fundera över vad hon ska säga när han frågar vart hon har varit. Men innan hon hinner komma på något så är han framme hos henne.
Daniel hade märkt direkt när hon kom. Amanda. Han hade följt henne med blicken när hon hade banat sig iväg genom klassrummet och satt sig vid ett bord längst in i ett hörn aldeles ensam. Han hade funderat på om han skulle gå fram. Först hade han inte vetat vad han skulle säga men sen bestämde han sig för att han trots allt var hennes lärare och hade rätt att få veta varför hon var sen. Nu står han framför henne. Han tittar in i hennes vackra blåaögon. Men dom är inte sig lika från igår. Dom är fyllda av någonting daniel inte riktigt kan avläsa men som inte ser speciellt glatt ut.
”Varför kommer du så sent?” Hon ser ut att söka efter en anledning.
”Sjuk” mumlar hon tillslut utan att se honom i ögonen. Han vill fråga mera, har orden på tungan, hon är inte duktig på att ljuga. Men när hon till slut lyfter blicken i ser in i hans ögon så får de honom att låta bli. Istället ger han henne ett papper och en penna och går, efter korta instuktioner om vad hon ska göra, tillbaka till sin plats.

Amanda stirrar tomt ner på pappret Daniel gav henne. Han var så snäll, han frågade inget mer när hon hade sagt att hon varit sjuk utan gick bara. Han var så vacker, hela han. Tänk att få vara ensam med honom, bara hon och han, prata och kanske skriva en låt. Det skulle vara underbart. Hon skulle göra vad som helst för att få vara nära honom men hon hatar sig själv för det. Det är förbjudna tankar hon tänker. Tänk om Albin visste. Hon är inte kär i Daniel. Det är albin hon älskar, albin hon borde längta efter att få vara ensam med. Hon ser på Daniel som sitter framme vid tavlan ännu en gång, hans vackra brunaktiga hår, dom snälla ögonen. Hon fylls av samma värme som första dagen hon träffade honom. Allt annat är oviktigt. Hon har bara ögon för honom. Så här hade hon aldrig kännt när hon såg på Albin.. plöstligt bestämmer hon sig. Hon vet inte hur hon ska göra med Daniel men han har fått henne att inse att hon definitivt inte är kär i Albin, kanske aldrig ens riktigt varit? När dom blev tillsammans svarade hon nog mest ja för att hon var smickrad över att en kille från tredjeårskursen var intresserad av henne. Hon ska göra slut. Så fort hon får chansen.

Chansen kommer betydligt tidigare än Amanda har hoppats på. Albin sitter och väntar på henne vid cykelstället när skoldagen är slut. Hur gör man slut på ett bra sätt? Amanda funderar. Hon har aldrig riktigt haft de problemet. Men hur gör man för att inte såra? Går det ens? Hon har fått höra många gånger om folk som lovar varandra att som ska förbli vänner men de håller inte, de vet hon. Men ändå är de precis det hon säger när hon äntligen tar mod till sig. Albin ser överumplat, argt och förolämpat på henne. Amanda hade gjort vad som helst för att just nu befinna sig någon annanstans. Han bara ser på henne med den är blicken, den som får henne att känna sig usel. Men plöstligt händer något hon inte alls är beredd på,
”Du säger de bara för att du har hört att jag ändå tänkte dumpa dig” säger Albin plötsligt hetsigt ”Trodde du verkligen jag ville ha dig, en futtig liten tvåa?” Amanda försöker behålla lugnet men de är svårt, är han ärlig eller bara förudmjukad av att ha blivit dumpad av en yngre tjej?
”Du är ful, riktigt motbjudande” Albin ser på henne ”konstigt att någon vill ha dig överhuvudtaget” Amanda får inte fram ett ljud. Hon är är ganska säker på att Albin bara säger allt det här för att inte visa hur ledsen han blir men hon kan inte hjälpa hur hårt orden träffar. Som knytnävsslag rakt i magen.
”Du äcklar mig” han stormar iväg. Amanda sjunker ner på cykelstället, tårarna bränner bakom ögonlocken, hon låter dom komma, de va ju inte såhär de skulle bli.

Daniel går ut genom skolbyggnaden. Mötet han varit på med dom andara lärarna är precis slut, Dagen har varit mer ansträngande än han hade tänkt sig och nu ska de bli riktigt skönt att komma hem. Sista lektionen hade varit en pina, fram tills amanda kom. Hon hade satt sig och börjat jobba direkt. Han hade flera gånger tänkt gå fram och tala om hur tacksam han var för det men de hade inte blivit av. Han kastar en snabb blick över axlen medans han går men stannar upp tvärt. Där, borta vid cykelstället sitter amanda, hon har ansiktet gömt i händerna och skakar lätt. Gråter hon? Utan att tänka efter börjar han gå fram emot henne. Det är som om en osynlig kraft drar i honom. När han kommer närmare hör han att han har rätt, kvävda snyftningar hörs.
”Amanda?” Daniel sätter sig försiktigt brevid henne. Hon tittar snabbt upp och ser på honom med en blandning av förskräckelse och förvåning. Tårarna glittrar i hennes ögon och reflekteras i solen som tittat fram. Utan att tänka sig för lägger han armen runt hennes axlar. Han känner hur hon hajar till, men hon låter den ligga kvar.
”Vad har hänt?” Hon ser på honom och skakar på huvudet. Han klappar henne tafatt på ryggen. Sen plötsligt gör hon något daniel inte alls räknat med. Amanda lutar huvudet på hans axel, han känner hur hela kroppen fylls av värme. Hon tittar upp och ser med ögonen blänkandes av tårarna på honom. Han blir stum, han vill så gärna säga något men de enda han får fram är ett fånigt leende. Plöstligt glittrar något till i hennes ögon, hon ler också, stort och vackert, hon har verkligen ett perfekt leende. Hon är så fin, hela hon. Med ens inser Daniel. Han älskar henne.

Allting är så konstigt. Nyss var Amanda jätte ledsen över albin men nu när daniel sitter brevid känns de som om hon överreagerade. Just nu är hon den lyckligaste Amandan på jorden, de är hon säker på. Hon ser upp i Daniels vackra ögon. Grönmelerade och fulla av, åtminstone vill hon tro de, ömhet. Hans varma arm runt hennes axlar. Hon skulle kunna sitta såhär förevigt. Hon känner hans värme där hon har huvudet lutat mot hans axel, känner svagt hans hjärta slå.
Det känns så konstigt, men ändå underbart. Fel men rätt. Hon vet inte vad hon ska tycka eller känna. De enda hon vet är att just nu är hon lycklig. Daniels närhet gör henne lycklig. Är de så man känner när man är kär? Hon vet inte. Men om hon är de tänker hon tillåta de från och med nu. Hon ler och tittar upp på honom. Han ler tillbaka, ett vackert leende som gör henne varm i hela kroppen. Han kramar lite hårdare kring hennes axlar och hon lutar sig tillbaka mot honom igen.

”We’re caught in a trap, I can’t walk out” Både Daniel och Amanda hoppar till av de plötsliga ljudet. Daniel undrar först vad de är men får sedan svaret när Amanda börjar fumla handen i jackfickan.
”Because i love you too much baby” småsjunger hon med och får tillslut upp den rosa mobilen. En blick på displayen och hon lägger tillbaka mobilen ringandes i fickan. Daniel vill fråga varför men låter bli när han ser hennes blick.
Han lägger återigen armen runt hennes axlar men stämmningen blir inte som förut. Plötsligt blir han medveten om tiden. Dom har suttit på cykelstället i nästan en halv timme!
”ööh.. borde inte du gå hem.. jag menar, så dina föräldrar inte blir oroliga” Daniel hör hur fåniga orden låter och ångrar dom redan innan dom lämnat han läppar. Amanda ser förvånad ut men skakar sedan på huvudet. Det syns fortfarande på henne att hon har gråtit, dels för att ögonen är svagt röda fortfarande och dels för att sminket är utkladdat runt om ögonen. Plötsligt slås Daniel av en tanke. Men nej, varför skulle hon vilja de? Han skulle ändå inte våga fråga. Men tänk om hon vill. Men de kanske kommer kännas dumt. Kanske allt blir helt fel. Men något säger honom att de lika gärna kan gå bra och efter en liten stund tar han mod till sig och säger de.
”Du kan få följa med mig hem om du vill”
Hon ser förvånat på honom. Det blir tyst i något som Daniel tycker känns som en evighet.
”Jag förstår om du inte vill..” börjar han tafatt men kommer av sig och ler ett osäkert leende.
”Jo, jag vill. Gärna” säger Amanda och ler tillbaka.

Amanda sitter rådvillig på cykelstället. Förundrad över vad hon just sagt. Hon ska följa med daniel hem.Hon möter upp hans blick, hans ögon återspeglar dom blandade känslorna av salighet och osäkerhet som hon själv känner. Han ler ett prövande leende mot henne,
”Ska vi gå?” . Hon nickar. Dom reser sig och går tysta ut från skolgården. Stämmningen är spänd. Amanda vet varken vad hon ska säga eller göra. Hon borde säga något, men vad?
Plötsligt blir hon medveten om att hon verkligen går brevid Daniel. Tänk om någon ser dom. Folk kan ju tro att de... är något. Hon ser sig snabbt om åt alla håll. Inte en människa syns till. Lättat vänder hon åter blicken framåt men kan inte hjälpa att den då och då glider över till daniel. Han bor rätt nära skolan märker hon när han plötsligt stannar upp och öppnar en av dom stora portarna in till ett av höghusen. Hon går efter honom in i trappuppgången och dörren slår igen efter dom. Det luktar unket där inne, Amanda har aldrig riktigt tyckt om trapphus, allt är grått och trist och i hörnen ligger ett tunnt lager med damm. Hon hoppas tyst att Daniel har de mer städat inne i lägenheten så hon slipper den äckliga känslan av att inte kunna andas som sakta smyger sig på nu. Daniel börjar gå och hon följer snabbt efter. Stegen ekar när deras fötter går upp för stentrappan. På tredje våningen stannar han går fram till en av dörrana. ”D. Karlsson” läser Amanda på brevinkastet medans Daniel låser upp dörren. Hallen dom kommer in i är liten och mörk. Det enda som finns där är en krok av metall som sitter mitt på en av väggarna och i taket sitter en ensam glödlampa. Inte speciellt hemtrevligt. Undrar varför han inte har mer möbler?
”Jag hyr tillfälligt” säger Daniel som om han kunnat höra vad hon tänkte ”jag bor egentligen i jönköping”. Han tar av sig skorna och ställer på golvet under kroken som han sedan hänger sin jacka på. Amanda gör desamma, hänger försiktigt sin jacka över hans och följer sen efter Daniel ut ur hallen. Rummet innanför är iallafall lite hemtrevligare än hallen, i ena hörnet står en säng prydligt bäddad och framför ligger en fluffig röd matta. Mot ena väggen står en TV med en mönstrad soffa framför och i fönstret hänger tunna gröna gardiner. Men Amandas blick fastnar direkt på gitarren som ligger på sängen.
”Spelar du?” hon rycker till av de plötsliga ljudet av daniels röst.
”mm” hon nickar
”vill du prova?” frågar han sen och amanda skiner upp
”gärna!” Daniel sätter sig på sängen, tar upp gitarren och visar med handen att amanda ska sätta sig brevid. Osäkert går hon fram och sätter sig på kanten av sängen, är inte riktigt säker på hur nära hon vågar sätta sig.
”Här” han räcker henne gitarren. Hon sätter den i knäet och drar försiktigt över strängarna, den är aldeles perfekt stämd. Hon ler. Vad ska hon spela då? Hon bläddrar igenom alla låtar hon skrivit i huvudet och tänker igenom betydelsen noga, han får ju inte misstolka. Tillslut bestämmer hon sig och börjar låta fingrarna gå över strängarna. Vågar hon sjunga? Ja de gör hon, i Daniels sällskap känns de som om hon vågar allt.
”It’s been four years since I saw the ocean………. “

Daniel tittar hänfört på när Amanda spelar. Fingrarna glider så lätt över strängarna och låten är så fin. Hon sjunger verkligen bra. Tur att hon spelar med slutna ögon, de hade varit genant om hon hade sett tårarna som börjat leta sig ut ur ögonvrån. Han torkar snabbt bort dom med baksidan av handen, att han blir så berörd, han kan inte riktigt förstå de själv.
”..a new day has begun” avslutar Amanda vackert och finstämt och drar de sista ackordet.
Sedan öppnar hon ögonen och ser osäkert på Daniel. Han hoppas att ögonen säger de han känner för han har helt tappat talförmågan. Hon ler försiktigt och han ler tillbaks.
”Vad duktig du är, helt underbar” far de sedan plötsligt ur honom, han tittar på Amanda för att de hennes reaktion. Hon ser väldigt förvånad ut men ler sedan ett stort varmt leende mot honom,
”Tack”
”Spela något för mig nu” hon räcker över gitarren. Vad ska han spela? Allt han kan bleknar ju nu när han hört Amanda. Tillslut bestämmer han sig för att köra en cover och sätter igång med introt. Amanda skiner upp som en sol redan efter första tonen, han ser frågande på henne, hon skrattar och nickar åt honom att fortsätta. Förundrad spelar Daniel vidare. Känner Amanda igen låten? Den är ju jätte gammal, inget som gymnasieelever lyssnar på.
”The taxmen’s taken all my dough” Han tittar på Amanda för att se om hon verkar gilla de och till hans stora förvåning så mimar hon med.
”and left me in my stately home, sjung me då!” Daniel ler mot henne.
“lazyn on a sunny afternoon” hon lägger säkra stämmor och snart så känns de som om dom inte gjort annat än sjunga tillsammans. Daniel är lyckligare än han har varit på väldigt länge, Amanda är så snäll och.. fin. De känns som om dom är gammla vänner, stämmingen är lättsam och han vågar leva ut riktigt mycket.

”Du är ju skitduktig!” Amanda ler imponerat när låten är slut ”jag har aldrig fått till gitarrkompet, kan du inte visa?” hon frågar de som om de va det naturligaste i världen, men de känns verkligen så. Hon kan vara sig själv med Daniel fast dom bara kännt varandra några dagar.
”Jovisst” här, han lägger gitarren i hennes knä. Hon sätter händerna på den.
”första ackordet är såhär” han lägger armen över hennes axlar, tar försiktigt hennes hand och placerar ut fingrarna över banden. Amandas kropp fylls av värme, den värme som hon älskar.
”och sen spelar du på dom här två” han tar hennes andra hand och lägger på dom två understa strängarna. Hon drar prövande och de låter precis som de ska.
”nästa är såhär, du byter efter fyra” daniel lyfter hennes händer igen, Men istället för att placera ut på nya ackord håller han kvar och ser henne rakt i ögonen. Hon möter hans blick, vet inte riktigt vad hon ska tro.
”jag tycker om dig” de är som att hjärtat slutar slå. ”tycker om dig”, vad menar han? Mer än vänner? Hon vet inte vad de är som ger henne modet och självsäkerheten men plötsligt har hon bjöt sig fram och gett honom en kyss, mitt på munnen.

Hon kysser honom, hon gör de verkligen. Daniel kan inte riktigt förstå de. Att hon känner för honom också. Han lägger armarna kring hennes midja och besvarar kyssen. Allt har gått så snabbt men de känns mer rätt än nånting någonsin kännts. Dom sitter där i något som känns som en evighet. Ingen av dom vill släppa taget. Håller hårt om varandra och kysser som aldrig förr. Daniel öppnar försiktigt och frågande munnen, något glittrar till i amandas ögon och snart är kyssen lite mer än bara kyss. Hon rör sina varma händer över hans rygg och han känner hennes hjärtslag mot bröstet. Tillslut släpper dom taget, amanda lägger försiktigt huvudet mot hans axel.
”vill du det här?” han ser djupt in hennes ögon. Hon nickar,
”mer än något annat” han drar försiktigt bort en hårslinga ur ansiktet på henne och tar den i handen och stryker över hennes kind. Amanda skrattar, böjer sig fram och ger honom en puss på kinden. Daniel blir påmind om hur underbar kyssen var och har snart dragit Amanda till sig igen. Deras läppar möts, den här gången är dom mer oförsiktiga. Daniel puttar lite på amanda och får henne att lägga sig på rygg på sängen, han lägger gitarren på golvet och lägger sig sedan tätt brevid. Hon lägger armen om hans hals och daniel börjar kyssa henne överallt där han kommer åt. Hon skrattar och kysser tillbaka när han kommer till munnen.

Kvällen går, de är den underbaraste i dom bådas liv. Men tillslut måste dom skiljas åt och efter en lång och öm avskedskyss går amanda ut ur daniels port och vidare ner för lunds gator.

”Värst vad du är morgonpigg idag då” Katy ger Amanda en undrande blick
”godmorgon på dig också” skrattar Amanda och slår sig ner vid frukostbordet.
”jag måste drömma” jens stirrar förvånat från dörröppningen. Amanda ser frågande på honom.
”jag tycker precis de ser ut som att min kära syster faktiskt inte sover, vad är de som händer idag mandy?”
”inget speciellt” amanda rycker på axlarna, sanningen, att hon inte kunnat sova för alla tankar på igår, tänker hon inte dela med honom ”är de förbjudet att gå upp i de här huset eller?”
”men morgonhumöret håller i sig iallafall märker jag” jens ler retsamt och sätter sig brevid henne vid bordet ”jag pratade med viktor igår förresten, albin är tydligen helt föstörd, har du något med de att göra?” han ser uppfodrande på henne. Amanda skruvar på sig
”ehmuhöm”
”du har de med andra ord... du dumpade honom väl inte?” jens höjer på ögonbrynen
”jo, vadårå?” säger amanda som bestämt sig för att de är bättre att bekräfta än att undvika.
”öh.. de va nog.. lite.. vågat” avslutar Jens försiktigt meningen. Amanda ser undrande på honom.
”tror du jag kommer ångra mig eller?” säger hon surt
”nejnej, de är inte de..” men jens hinner inte säga mer innande ringer på dörren och hans sällskap till skolan har kommit.

Amanda drömmer sig igenom skoldagen som känns som en evighet. Ingen musik på hela dagnen och heller ingen Daniel. Men hon ska hem till honom när hon slutar och de är tanken på de som gör att hon orkar hela dagen.
Men påväg till sitt skåp efter sista lektionen får hon på ett plötsligt och obehagligt sätt reda på vad Jens hade menat vid frukostbordet imorse.

”du, vad har du gjort med Albin egentligen?” Samuel trycker upp henne mot väggen. Amanda skakar, vad händer?
”svara!”
”ingenting”
”han är ju helt nere, ingen behandlar mina kompisar så” ett slag rakt mot ansiktet, hon böjer huvudet och de träffar axeln, reflexmässigt sätter hon dit handen för att dämpa smärtan. Nästa slag hinner hon inte väja undan. Rakt i ansiktet. Tårarna av smärtan blandar sig med blodet som rinner i en strid ström från överläppen. Tydligen vekrar han tycka att hon fått tillräckligt med smärta och släpper oförsiktigt ner henne på golvet igen. Hon greppar tag i ett skåp för att kunna hålla sig upprätt medans hon ser Samuel försvinna bort i korridoren. Ilskan kokar i henne, hon har ju inte gjort något fel! Hon blinkar frenetiskt, blodet rinner ner i ögonen, varmt och klibbigt. Det snurrar fortfarande svagt i huvudet av slaget. Hon sjunker hjälplöst ner längs väggen.

Äntligen är dagen slut. Jens tar sina böcker och börjar gå mot skåpet.
”Hey, vänta” Axel springer ikapp honom, ”ska vi ha sällskap?”
”visst, varför inte?” Jens och axel går i samma klass, samma klass där även Samuel och Ablbin går.
”Vad är de där?” Axel stannar honom plöstligt. Jens tittar där han pekar. Han stirrar chockat ner, mot väggen sitter amanda, hon har ansiktet begravt i händerna och skakar, håret är fullt av blod. Han sätter sig på huk brevid henne.
”Amanda?” Hon rycker till och tittar upp. Han tar tag i henne och drar upp henne från golvet. Hon torkar bort blodet ur ansiktet med jackärmen, kvider till när hon nuddar läppen och ler sedan försiktigt mot honom men de liknar mer än grimas. Läppen är sprucken, svullen och har börjat skifta i blålila.
”Vem?” frågar Jens ilsket
”Albins kompis, Samuel” Amanda sluddrar aningens av svullnaden ”men de är lugnt”
”nej, kom nu, vi går hem” Jens drar henne i armen men Amanda rör sig inte urfläcken, hon skakar på huvudet, ”Mamma är hemma”
”Vi kan gå hem till mig om du vill.. ?” kommer de plötsligt från Axel. Jens tittar på Amanda, hon nickar och vänder sig sen till Axel.
”tack! gärna”

Spegeln i axels badrum visar en bild som Amanda inte är helt nöjd med, läppen är mörkt lila nu och värker ganska rejält. nu förstår hon vart blodet i ögonen kom ifrån också, ovanför ena ögonbrynet finns en lång rispa som hon inte vet hur den kan ha kommit dit. Hon tar upp en av bomullstussarna Axel gav henne och drar försiktigt över läppen, de svider och hon grimaserar illa. Ilskan över vad som hänt har fortfarande inte lagt sig, hon har ju inte gjort nåt fel! Men varför stog hon bara där? Nästan tillät honom att slå henne, varför hade hon inte gjort motstånd? Hon kunde inte svara på varför men ångrade inte att hon inte gjort de. Men samtidigt far tankarna över till vad som kunde hänt om hon slagit tillbaka, skulle allt känns bättre? Skulle hon ens ha en ståtlig, svidande fläskläpp? Kanske inte. Men han kunde ju också ha slagit tillbaka igen och gjort de hela värre. Hon bestämmer sig för att hon gjorde rätt i att inte slå tillbaks, ser sig en sista gång i spegeln och går tillbaka ut till Jens och Axel.

Daniel tittar på klockan, kommer hon inte snart? Än en gång slår han på tv:n för att kolla så att hans klocka inte går fel, vill inte inse sanningen. Kommer Amanda ens dyka upp? Har hon glömt honom? Eller kanske ändrat sig, struntat i honom? De gör ont i Daniel när han tänker på de. Allt kändes ju så rätt igår, som att alla drömmar blivit verklighet. Då hade han varit säker på att Amanda kännt likadant, men hade hon de? Han tänker på kyssen, på hennes varma mjuka läppar och på att ha hennes armar runt sig och bli ofamnad, hennes lena varma kinder mot hans, dom magisktblåa ögonen inborrade i hans egna. De är sjukt att han kan sakna henne så mycke trots att dom spenderat så lite tid tillsammans. Eller är de kanske just därför? Han tittar på klockan igen, hon skulle slutat för två timmar sen. Han går iväg till köksbordet och tar upp telefonkatalogen, hittills har han intalat sig själv att hon bara är sen för att slippa höra sanningen. Men nu måste han få veta. J.. je.. jen.., han letar med fingret längs sidan, Jenssen! Sakta slår han nummret och väntar några sekunder innan han trycker på grönaluren. En signal går fram.. två.. tre..
”Hej de är Katy” säger en kvinnoröst
”öhh.. hej.. är amanda där?” frågar daniel osäkert
”tyvärr, hon är inte hemma, hon är hos en kompis tillsammans med sin bror, ska jag be henne..” resten av meningen hör inte Daniel, han har bestämt och ilsket lagt på luren. Amanda hade alltså struntat i honom. Han känner hur ilskan kokar inom honom, han tar upp telefonen och slänger med all sin kraft i väggen. Den studsar och landar på golvet med en smäll. Han står stilla och betraktar den där den ligger, förundrad över vad han just gjort. Han brukar aldrig reagera såhär, aldrig bli direkt.. våldsam. Plötsligt känner han sig tom, som om nån har dragit ur proppen och tömmt honom på känslor. Han slänger sig ner på sängen och stirrar blindt ner i kudden.

Amanda har suttit säkert en timme och spelat kort i Axels kök utan minsta tanke på honom men plötsligt minns hon. Daniel. Hur kunde hon glömma? Hela kroppen skriker med ens av ångest över att hon glömt och längtan efter honom.
”jag måste nog gå hem” säger hon snabbt och är uppe ur stolen på ett ögonblick, jens och axel ser fövånat på henne.
”jag följer med dig” säger jens och reser sig upp
”nej!” säger amanda ”eller jag menar.. nej, stanna du” rättar hon sig själv snabbt
”nej, jag följer me” säger jens och amanda inser att hon inte behöver säga emot. Snabbt säger dom hejdå och tack till Axel och går tyst hemåt. Amanda tänker på daniel, han är säkert ledsen att hon inte kom. Det hoppas hon iallafall, hon hoppas att han saknar henne lika mycke som hon nu saknar honom. Men kan hon vara säker? Han kanske tyckte de va lika bra att hon inte kom? Men nej, hon vill inte tänka så. Klart han saknade henne, eller? Efter att knappt ha sagt ett ord till varandra på vägen är amanda och jens äntligen hemma. Amanda går in hallen och tar av sig jackan och skorna. Går iväg mot trappen och säger hej till mamma i förbifarten. Katy reser sig snabbt från köksbordet och stannar amanda,
”Vad har du gjort?!” hon ser förskräckt på henne. Amanda ser undrade ut men så minns hon,
”äh.. de är ingenting” säger hon besvärat och drar luggen över såret i pannan.
”man ser inte ut sådär av ’ingenting’, de kommer inte bara dit av sig självt”
”jodå, amanda klarar allt” försöker jens hjälpa till
”sluta” katy ger jens en varnande blick.
Amanda ska precis fortsätta övertyga mamma om att de inte är någonting när de plötsligt är som att ett nät sätts framför hennes ögon, hon ser suddigt och allting flyter ihop till ett töcken. Utan att kunna kontrollera de börjar hon skaka. Hon har varit med om de här många gånger innan men hon blir alltid lika rädd och de är lika obehagligt varje gång. Benen viker sig under henne och hon faller hjälplöst ner på golvet. Allting snurrar, hon mår illa, försöker med all kraft hålla ögonen öppna men tillslut faller ögonlocken ner och allt blir svart.

Det är med blandade känslor Daniel går iväg till jobbet nästa dag. Ena halvan av honom vill träffa amanda och skälla ut henne medans den andra bara vill slippa se henne. Men när han kommer in till musiksalen och startar upp lektionen är hon inte där, inte heller när daniel släpper eleverna till lunch har hon dykt upp. Han går iväg till lärarrummet,
”är de du som är daniel?” en kort man med grått hår och glasögon stannar upp honom i korridoren.
”ja?”
”kan du ta hand om ESD4’s musiklektion idag? Deras lärare var tvungen att åka iväg på bråskande möte” daniel funderar tyst
”tack, va bra” mannen klappar honom på axeln, daniel vet inte va han ska göra, han sa väl inte att han ville?, han öppnar munnen för att säga de
”dom är i sal 346, nu måste jag skynda iväg” säger mannen och försvinner i korridoren. Daniel lutar sig mot väggen och suckar, han måste lära sig att säga nej. Hur ska han kunna hantera ESD4 när han inte ens klarar av klassen under?

Amanda suckar och tittar på klockan, dagen sniglar sig fram. Varför kunde inte mamma låta henne gå? Hon ville så gärna träffa daniel, förklara, säga förlåt. Att hon tagit för mycke av sin medicin hade hänt förut och de va ju bra nu, men ändå envisades mamma att hon skulle vara hemma och ”vila”. Hon borde ringa daniel.. hon går iväg och sätter på datorn. Går in på en söksite och letar fram daniels nummer. Hon tar upp mobilen, ett nytt sms, de är från viktor i bandet ”Hej honung! Vart är du mandy?, vi repar på lördag, be there!”, hon ler och skriver snabbt ett svar sen slår hon daniels nummer. Hennes hand skakar när hon nervöst för luren till örat.



Mobilen ringer, daniel drar snabbt upp den ur fickan utan att titta vilket nummer de är,
”Hallå, de är daniel”
”Hej, de är amanda” försiktigt säger hon de. Daniel får en plötslig lust att lägga på luren i örat på henne men något hejdar honom
”hej..”
”jag saknar dig..” säger hon trevande
”Varför kom du inte igår?” frågar daniel plötsligt surt
”jag var hos..”
”en kompis, de vet jag” ilskan bubblar upp inonom honom
”jag kan förklara” hon låter verkligen ångerfull, han säger inget mer och väntar på att hon ska fortsätta
”jag va påväg till dig, hade längtat hela dagen, men samuel stoppade mig, han... slog mig.. för att jag dumpade albin för dig” hon pausar lite, daniel tänker på vad hon just sagt, amanda hade blivit slagen, på grund av honom, var de allvarligt? Han tänker just fråga när hon fortsätter,
”jens och axel hittade mig på skolan och jag fick följa med hem till axel för att tvätta av och sådär, sen så tänkte jag gå hem till dig men jag kunde inte.. skaka av mig jens” hon lämnar en frågande tystnad i luren.
”hur är de me dig nu?” är de enda daniel får fram
”åh, de är okey.. de är bra” säger amanda
”varför är du inte i skolan?” frågorna bara kommer ur daniel utan att han egentligen tänker på de
”jag är sjuk.. typ. Eller, jag tog för mycke medicin igår och ja, ”
”men jag är okey nu, de är bara mamma som inte tror de” skyndar hon sig att tillägga som om hon kände på sig vad hans kommande fråga skulle vara
”bra.. älskling?” han säger de mer som en fråga än att han menar de
”aw, honung. Jag älskar dig” säger amanda försiktigt
”jag älskar dig också” säger han och hoppas att han låter lika menande som han känner sig ”men jag måste förbereda lektion nu..”
”va? Vi har väl ingen musikal övning nu?” frågar amanda förvånat
”nej, men jag ska ta hand om en lektion me ESD4”
”åh, där går min bror och... albin” säger hon vagt
”vad heter din bror?” frågar daniel för att amanda ska slippa tänka på albin och allt de där.
”jens” svarar amanda och låter förvånad, ”varför undrar du?”
”näe.. inget”
”okey..” säger amanda undrande ”men du,”
”ja?” frågar daniel spänt
”vill du komma hem till mig efter skolan?” frågar hon försiktigt ”mamma och pappa är och tittar på jens och hans band på mejeriet”
”gärna” daniel ler, han ska träffa amanda igen. Snart.
”bra” han kan känna amandas leende i luren ”jag väntar vid korsningen vid skolan, när slutar du?”
”vid tre, har bara ESD4 lektionen mer idag”
”okey, vi ses då. Pusspuss” säger amanda varmt och glatt
”puss!” säger daniel saligt och längtar redan efter henne mer än något annat.
Han går iväg till salen han blivit tillsagd och därinne sitter klassen redan och jobbar. Daniel funderar på vem som satte igång dom, han är i vilket fall skyldig honom eller henne en stor tjänst. Lättad tar han plats framme vid tavlan och blickar sedan ut över klassen, dom är många, minst lika många som i amandas klass om inte fler, två killar längst ner i salen jobbar inte ett dugg utan pratar bara, daniel bestämmer sig för att gå och säga till dom, när han kommit en bit påväg hör han va dom pratar om,
”komigen nu albin, cheer up. Hon är ingenting.” säger ena killen föraktfullt
”Framförallt inte efter igår”
Men ens inser Daniel vem som är ”ingenting”,
”vad hade amanda gjort dig?” har han gått fram och sagt utan att kunna hindra de.
Samuel ser förvånat och förskräckt på honom, men säger ingenting
”hur vet du om de? Hon har inte varit i skolan sen då” säger albin plötsligt giftigt
Daniel bannar sig själv med all sin kraft. Varför sa han sådär? Tänk om dom förstår, då kommer Amanda aldrig förlåta honom. Han ska just börja bortförklara sig när en brunhårig kille knackar albin på axlen,
”Han är hennes lärare smarto, klart han vet. Mandys mentor ringde hem till oss igår, han fick väl förmodligen veta av henne. Föresten, om du så mycke som andas på min syster igen kommer du önska att du inte va född” vid de sista skjuter killens ögon blixar av hat mot samuel. Albin ser ut som han vill säga emot men verkar inte hitta något argument utan börjar tyst jobba igen. Daniel ler tacksamt mot killen. Det måste vara Amandas bror, dom är ganska lika.
Resten av lektionen flyter på och utom för dedär är daniel riktigt nöjd över att han klarade av klassen. Nu ska han träffa Amanda!
Han ser henne redan när han kommer ut genom skolporten. Hon står vid korsningen precis som hon hade lovat. Han vinkar och snabbar på stegen. Som han längtat efter henne! Hon får syn på honom och skiner upp.

Hon är vacker, håret är uppsatt i en hög toffs och kinderna är rödrosiga av kylan.
Han gör en ansats att kyssa henne men hon motar bort honom. Han ser förvånat på henne. Hon pekar på överläppen och ler olyckligt, den är starkt lilafärgad och dubbelt så stor som överläppen. Besviket backar han,
”är de bara de du vill ha?” frågar amanda plötsligt kallt och varnande
”nej, nej, såklart inte” skyndar han sig att säga
”bra, för jag kan va rätt romantisk iallafall va jag vet” hon ler och ger honom en varm kram, sen tar hon hans hand i sin. Den är kall,
”fryser du?” han kramar lite hårdare om den ”jag har vantar du kan få” säger han när han kommer på att de ligger ett par i jackfickan.
”fin du är, gärna” hon strålar mot honom. Han letar i fickan och får upp ett par svarta skinnhandskar, ”här” Hon tar emot och sätter på sig den ena.
Den är stor. Aldeles förstor. Hon skrattar,
”vänta, vi gör så här” Hon drar ur toffsen så att de blonda håret lägger sig som mjuk snö ner över hennes axlar, sen trär hon toffsen över handen och upp på handleden så den håller fast vanten.
”du är smart du” Daniel skrattar och ger henne en puss på kinden. Hon ler varmt och kramar hans hand hårt. Dom går under tystnad handihand hem till Amanda. Hon bor i ett radhusområde me mörka tegelhus och små trädgårdar som just nu bara är fulla av snö.

Amanda tittar på daniel, lycka och värme sprider sig genom hela henne, hon önskar inget annat än att bara kasta sig över honom och kyssa honom för altt hon är värd men läppen svider som för att varna såfort hon råkar nudda den me tungan. Men de kanske går iallafall? Hon vill så gärna. Men en kyss ska inte göra ont.
Författare
Skrivet den 2008-12-17 14:43:48
jenssen.fan
haha jag får en kola:D

men den var asbra ju:D:D:D<3333 fortsätt lägg ut....:)
Författare
Skrivet den 2008-12-17 16:19:56
jenssen.fan
Del 25

Amanda, Leyla och Emre gick ned i en mörk källare, det luktade fuktigt och instängt. Emre slog in en kod och en stor tjock dörr öppnade sig. Leyla och Amanda klev in genom dörren bakom Emre. Där stod en utländsk kille med svart hår och ett pannband. Amanda studerade honom. Han hade svarta hängjeans och en vit t-shirt. Han tecknade en hälsning åt dem att komma närmare och då såg Amanda hans stora svarta tatuering på hans välbyggda arm. Hon kunde inte riktigt se vad den föreställde.
- Tjena, det är jag som är Hamid, sa han när de alla tre hade kommit fram.
- Det här är min flickvän Leyla och hennes kompis Amanda, presenterande Emre.
- Hej…, sa Amanda lite försiktigt.
- Amanda behöver en förfalskning på en underskrift, fortsatte Emre.
- Visst no problem, bröt Hamid på blatteskånska. Amanda log mot honom och gav papperna, både ig varningen och pappret där Katy hade skrivit under.
- Ni kan sätta er där borta så länge, sa Hamid och pekade mot en soffa. Föresten vill ni ha cigg?
- Nej det är bra, sa Leyla och Emre.
- Du då Amanda?, undrade Hamid.
- Nej tack, jag har slutat, svarade Amanda och log. Hamid log tillbaka och sedan gick han iväg till andra delen av rummet för att fixa förfalskningen. Amanda sjönk ned i den halvtrasiga soffan och tittade sig omkring. Ovanför henne hängde det en naken glödlampa men annars så fanns det inte så mycket där. Taket var sprucket och det såg inte särskilt fräscht ut. Runt om i rummet fanns det fullt med olika saker. Stora kartonger, apparater som hon aldrig skulle kunna lista ut vad det var för och mitt bland allt såg hon något som gjorde henne glad. Amanda reste sig genast från soffan gick med raka vägen fram till trumsetet, pianot och de flera gitarrerna. Hon lyfte upp en gitarr försiktigt och satte sig sedan på en förstärkare och började spela lite diskret. Fast det var inte länge hon kunde hålla det utan satte igång och sjöng även ut. Hon märkte inte att de andra lyssnade.
- Bravo Amond, tjöt Leyla. Amanda tittade upp och där stod Leyla, Emre och Hamid. Amanda log mot Hamid och kände hur det hettade till i kinderna.
- Här är förfalskningen, sa Hamid och gav henne pappret.
- Tack
- Oj, shit vad likt det blev, utbrast Leyla, jag lovar ingen kommer kunna misstänka något. Det Leyla sa stämde, läraren trodde verkligen att hennes mamma hade skrivit under.

Det var fredag kväll. Ingen fest, ingen tjejmiddag, inget planerat. Amanda låg i sin säng och lyssnade på musik medans hon bläddrade igenom ett nytt nummer av veckorevyn. Hon tittade igenom modesidorna och granskade de gulliga festklänningarna. Hon skulle inte ha något emot att vara klädd i en sådan. Just då ringde Amandas mobil.
- Det är Amanda, svarade hon snabbt.
- Hej, det är Anton, är du ledig ikväll?
- Mm
- Okej va bra!, jag undrade om du hade lust att gå på bio ikväll?, det går en bra film nu som jag skulle vilja se…med dig, avslutade Anton.
- Åh absolut, svarade Amanda och hon blev helt bubblig inombords. Amanda rotade igenom hela garderoben för att hitta något lämpligt att ha på sig. Efter ett tags letande hittade hon tillslut en svart tunika som hon drog på med svarta tights till. Hon satte upp sitt blonda hår i en stor tjock hästsvans och gick sedan ner till hallen. Hon drog på sig ett par svarta stövlar med klack och en kappa till. Mobilen och plånboken la hon i sin svarta handväska, där i låg även ett kort på Anton. Amanda plockade upp kortet och gav det en puss innan hon la undan kortet på ett litet bord.

Anton stod redan utanför biografen när Amanda kom fram. Han var klädd i mörka jeans och vita tennisskor. Hans snedlugg var på plats och hon skuttade fram till honom och slängde armarna om honom. Han kysste henne och de stod där länge länge tills Anton påminde Amanda om varför de var här. Juste bion. Anton tog Amandas hand och de gick in till värmen i biografen.
- Två biljetter till saw II , beställde Anton. I luckan satt en sur och gnällig tant som kanske var i 60 års åldern.
- Är ni över femton?, gnällde hon.
- Ja, suckade Anton .
- Kan jag få se legitimation då?
- Men snälla jag är 16 och hon 17 ge oss bara biljetterna, tjatade Anton.
- Nä, sa tanten bestämt. Hon var värre än den envisaste åsnan. Amanda suckade.
- Här, hon puttade in sitt legg i luckan och tanten blev tyst och de fick biljetterna.
- Vilken tur, pustade Anton sedan. Jag hade totalt glömt mitt legg hemma. De stod i godiskiosken och skulle välja ut någon smarrig till bion. Men sedan bestämde de sig för att ta en stor popcorn meny att dela på istället.

Inne i biosalongen var det blandade människor. Några småtjejer som säkert hade lurat tanten i luckan, ett gammalt par som höll ömsidigt om varandra. Ett gäng tjejer i 15 årsåldern som flamsade och skrek ut över hela salongen. Ett medelålderspar framför dem tittade irriterat över axeln och sa något med stil att.” Kan ni inte dämpa er lite.” Fast det struntade såklart tjejerna i. Amanda och Anton hade fått plats längst bak. Anton la armen om henne och Amanda lutade sig mot hans axel och så började äntligen filmen. Han matade henne med popcorn och hon smekte hans lena hand och kysste fingertopparna. Sedan vred hon sitt trötta huvud mot honom och de kysstes, ordentligt. De medelåldriga paret blev nu sura på Anton och Amanda istället.
- Kan ni inte göra det där någon annanstans?, viskade de. Amanda och Anton började flina. De gjorde som tjejgänget sket i parets dumma kommentarer. Fast de hade nog varit smart att lugna sig litegrann i alla fall.
- Hmm, harklade sig en röst bakom dem, där stod en vältränad man i 35 års åldern och tittade strängt på dem.
- Jag måste tyvärr be er lämna salen genast, sa han med en manande blick. Amanda och Anton tog sina saker och lämnade salongen. Fast de fick hålla sig för munnen för att inte skratta.
- Haha, såg du hans blick!, skrek Anton.
- Haha , fan va scary du blev, retades Amanda.
- Nää, det var du!, vrålade Anton tillbaka. Amanda och Anton hade tagit sig ut ur byggnaden och var nu ute i mörkret. De hade nu sprungit upp på ett högt tak där de såg ut över hela Lund.
- Vad vackert det är, sa Amanda till sist.
- Precis som du, svarade Anton och log. Amanda log tillbaka och Anton drog henne till sig. De stod där högt ovanpå ett tak och kysstes i vinterkylan. Nedanför dem låg Lund stilla. Himlen var svart och tusentals stjärnor lyste. Man kunde se de fina husen som fortfarande lyste av juldekorationer. Tänk i vilken underbar stad hon bodde i.
- Jag får bara lust att skrika ut över hela Lund, sa Amanda plötsligt.
- Men gör det då!, sa Anton.
- Haha det är ju sjukt
- Gör det bara, fortsatte Anton.
- Okej…, Amanda tvekade lite med vad spelade det för roll.
- AAAAAAAAAAAAAAAAAAH, skrek hon det värsta hon kunde. Anton jublade och gjorde detsamma.
- JAG LEEEEVER FÖR DET HÄÄÄR!!!!, skrek hon en gång till.
- VI ÄLSKAR LUND!, vrålade de tillsammans då plötsligt de hörde en röst bakom dem.
- Amanda?
Författare
Skrivet den 2008-12-17 17:32:11
jenssen.fan
Del 26
Amanda tittade sig förvirrat om. Några meter bort stod en kille hon kände igen, han hade en blå Adidas tröja och svarta mjukisbyxor.
- Hej Hamid, hälsade Amanda. Hamid log tillbaka som svar.
- Vad gör du här?, fortsatte hon. Men ångrade sig nästan direkt hon sagt det. Lät det otrevligt?
- Jo jag och mina kompisar är ute och festar lite, men så hörde vi något skrik.
- Haha, skrattade Amanda. Jag och Anton har precis varit på bio.
- Hej, hälsade Anton, jag är Amandas pojkvän. Amanda tittade förbryllat på honom. Varför sa han så? Anton brukar väl aldrig vara otrevlig annars.
När de var på väg hem lite senare frågade Amanda.
- Varför sa du så där till Hamid för?
- Vadå?
- ”Jag är Amandas pojkvän”, imiterade hon.
- Vadå är vi inte tillsammans eller?
- Jo såklart att vi är, men du behövde ju inte vara otrevlig för det.
- Såg du inte hur han glodde på dig, han är ju fan tänd på dig Amanda!, utbrast Anton. Sedan blev det tyst och de sa ingenting förrän de kom fram till Antons hus.
- Är du ensam hemma?, frågade Amanda.
- Jaa, svarade Anton tyst.
- Får jag komma in?. Amanda stängde dörren bakom sig och tittade in i Antons vackra ögon. Hon la armarna om hans hals och kysste honom.
- Inte ska du väl vara sur nu, viskade Amanda och drog honom till sig. Hon knäppte upp hans vita skjorta och smekte hans bröstkorg varsamt. Han kysste henne på halsen och satte ned henne på köksbordet. Hon la sig på rygg och drog honom med sig. Hon vilade sin fuktiga hand på fönsterrutan och lämnade ett avtryck efter sig. Han kysste hennes mage och hon ryckte tag i hans hår och drog honom upp till sig. Han la sig ovanpå henne och det smekte varandra skonsamt. Amanda ryckte tag i hans öra och bet honom hysteriskt och han tog ett kraftigt tag i hennes hår och kysste henne.

Måndag morgon. Amanda var på väg till skolan. Anton hade friluftsdag så hon hade ingen att gå till skolan med. Då dök Hamid upp bakom henne.
- Hej, sa Amanda glatt. Vad glad hon var att se Hamid igen.
- Hej, svarade Hamid med ett glatt leende. Ska du till skolan?
- Ja, du då?
- Jo egentligen, men vi har matte och jag pallar inte att gå på den. Jag kan följa dig om du vill, föreslog Hamid.
- Ja tack gärna, svarade Amanda. De gick bredvid varandra men sa inte så mycket tills Hamid avbröt tystnaden.
- Vill du leka en lek?
- Visst, vadå för lek?, undrade Amanda.
- 10 frågor
- Okej kör till men vi tar fem.
- Sure!, du bestämmer, sa Hamid och skrattade. Amanda tittade på honom. Hans vita tänder speglades i den vita snön. Amanda började.
- Vilket land kommer du ifrån?
- Libanon, vi flyttade hit när jag var 13. Oj, tänkte Amanda då har han alltså bara bott här i några få år.
- Är du svensk?, frågade Hamid.
- Ja, i stort sätt, eller min pappa är från Norge och mamma från USA.
- Hur gammal är du?,
- Sjutton. Oj då har han bara bott i Sverige i fyra ynkliga år, tänkte Amanda.
- Och du?, frågade Hamid,
- 17 jag med, svarade Amanda. De fortsatte sådär hela vägen till skolan och Amanda hade fått reda på både det ena och det andra om Hamid. Han bodde på ett ungdomshem här i närheten och ingen av hans föräldrar var i livet. Den enda han hade kvar var hans jämnåriga kusin. Det var verkligen hemskt. När de kom fram till skolan frågade Hamid:
- Kan vi göra något efter skolan?
- Visst, sa Amanda. Ring mig när du slutar. Här är mitt nummer. Amanda gav honom en blå liten post-it lapp med slarvskrivna siffror på.
- Tack, sa han och sedan vände Amanda in i skolhuset.
Författare
Skrivet den 2008-12-18 19:08:07
jenssen.fan
Del 27
Dagen gick väldigt långsamt, hon slutade inte förrän halv fyra. Men mitt under franskalektionen ringde hennes mobil. Hon tittade på displayen, okänt nummer.
- Amanda, svarade hon viskande så att inte grodan skulle höra.
- Hej, det är Hamid, du sa att jag skulle ringa dig när jag slutade. Amanda blev glad, han ringde alltså det trodde hon inte.
- Vänta ett tag, sa hon till Hamid. Amanda smög sig ut ur klassrummet så att hon kunde prata ostört.
- Jag är utanför din skola nu, fortsatte Hamid. Oj, då var hon tvungen att fort hitta en bra ursäkt för att få gå ifrån lektionen. Efter att hon sagt till Hamid att vänta vid entrén smög hon tillbaka in till klassrummet. Plockade ihop sina grejer och gick fram till tavlan där grodan stod och försökte gå igenom några tråkiga verbböjningar med skolans två största plugghästar. Amanda betraktade den ena killen. Han hade långa spinkiga ben och en liten överkropp. Välklippt blont hår och dragit upp jeansen så långt han kunde. Amanda suckade lite irriterat.
- Grodan, öh jag menar Filippe. Jag har en läkartid snart så jag måste tyvärr gå nu, sa hon så vänligt och log så brett hon kunde.
- Hm, okej visst, men glöm inte läxan tills torsdag, sa han bara och återgick till plugghästarna igen. Vilken tur tänkte Amanda. Inga frågor, inget intyg, vilken tur.

Hamid satt på trappan när Amanda kom ned. Det enda han hade på sig var en grårandig Hoodtröja och svarta mjukisbyxor. Hans vita skor gömdes i snön. När hon kom fram vände han sig om och gav henne en kram . En kompiskram. Först blev Amanda lite chockad men ville ju inte vara otrevlig så han fick en kram tillbaka.
- Vad ska vi göra då?, frågade Amanda när de hade börjat gå ut från skolgården.
- Vet inte riktigt, tänkte att vi kunde gå hem till mig om du inte har något emot det?, sa Hamid och tittade undrande på henne med hans mörka bruna ögon. Han hade ju sagt att han bodde i närheten men hon undrade var, hon hade aldrig sett något ungdoms hem här. Det enda som fanns var hus med gulliga trädgårdar, lägenheter med små balkonger och andra liknade bostäder men aldrig ett ungdomshem. De svängde in på en liten gata och kom efter bara ett par hundra meter fram till ett av husen med gulliga trädgårdar. Hamid öppnade grinden och gick mot huset. Amanda tittade förbryllat på honom när han öppnade villans kastanjbruna dörr.
- Bodde inte du på något ungdomshem?, frågade hon.
- Jo, det här är ungdomshemmet.
- Men det ser ju ut som en vanlig villa, flög det ur henne. Hamid började skratta och sa att det inte är ett fängelse han bor på. Amanda skämdes, usch vilka fördomar hon hade.

Huset var väldigt mysigt. Det var ett stort allrum där det fanns tv, dator, ett långt köksbord och en stor illröd hörnsoffa. Det var dörrar till olika rum som antagligen var de olika ungdomarnas privata rum. Amanda läste på dörren som Hamid öppnade.
- Hamid Koc..ssa
- Kocha , rättade Hamid, jag vet det är jättefult. Jenssen är ju mycket finare. Hur visste han Amandas efternamn?, Amanda kunde ju inte hans ens med papper framför sig. De gick in genom dörren, hans rum var inte särskilt stort. Det fanns en obäddad säng, ett skrivbord som det var fullt med papper på. Ett litet fönster med persienner neddragna. Hamid drog upp persiennerna och tände lampan. Amanda tittade sig omkring. Han hade rätt mycket saker på rummet. Taket ovanför sängen lutade och där hängde Libanons flagga. Det var flera med affischer på olika fotbollsspelare. Hamid stängde dörren bakom henne. Då fick hon se en flyttkartong.
- Vad är det där?, frågade Amanda.
- Lite grejer från Libanon bara, jag har gömt undan dem för att slippa minnas, förklarade han. Amanda tittade sorgset på honom och lyfte sedan upp ett fotografi ur kartongen. Det var två pojkar, en kvinna och en man som satt på en stenmur. Det såg varmt ut och pojkarna var barfota.
- Vilka är det här?, frågade hon sedan. Hamid tittade på henne och ryckte åt sig fotot.
- Det här är jag, min bror, mamma och pappa. Jag var bara nio år när kortet togs och min bror tolv. Han skulle ha fyllt tjugo i år om inte kriget hade tagit honom. Amanda såg bekymrat på honom. Hon ville trösta honom, säga något bra, men hon fick inte fram ett enda litet ljud. Så hon la armen om honom.
- Vi hade haft en ledig dag, jag och brorsan hade sprungit runt och jagat varandra, mamma hade fixat en god lunch och pappa slappnade av och lekte med oss. Amanda log mot honom. Han måste verkligen sakna sin familj. Hon kunde se en liten tår i hans ögonvrå men han torkade snabbt bort den så att inte Amanda skulle se.
- Aja, kan vi inte spela lite tv-spel?, föreslog Hamid sedan. Amanda tittade sig omkring, var fanns tv:n och tv-spelen bland alla grejer? Det var som om han kunde läsa hennes tankar.
- Vi har tv-spelen där ute i allrummet. Hamid öppnade dörren och Amanda följde lydigt efter. Nu hade det kommit flera ungdomar hem. Amanda la märke till en tjej som satt tyst i soffan och antecknade på ett svart anteckningsblock. Hennes bleka djävulska ansikte stirrade rakt på Amanda och hon kände en typ av obehag. Tjejen hade svart slitet hår ned till midjan och hade målat sig runt ögonen med överdrivet mycket kajal. Amanda hade svårt att slita blicken ifrån henne. Samtidigt som hon hade en rädsla så fanns det en nyfikenhet. Hamid såg vem Amanda hade fått upp ögonen på.
- Äh, kom nu Amanda och välj spel, det där är bara tystlåtna Jessica, hon pratar aldrig med någon. Amanda följde med Hamid till spelhyllan och de valde tillslut ett racerspel efter lite diskussioner. De satte sig i soffan och hon såg i ögonvrån hur Jessica reste sig upp och gick in till sitt rum.

Några timmar senare hade klockan slagit fem. En smal kvinna i 30års åldern kom in till allrummet. Hon hade mörkblå stuprör och en vit v-veckad tröja. Hennes raka mörkbruna hår var uppsatt i en tofs och hon hade en smal liten guldkedja kring halsen.
- Det är Fatimas och Alis tur att laga middagen, sa kvinnan som var deras ledare och en typ av mamma. Hennes namn var Hanna och hon tittade underligt på Amanda. För att inte komma med ett dåligt intryck var Amanda fort uppe på fötter och hälsade sig som Amanda, Hamids kompis. Kvinnan hälsade tillbaka och sa att hon gärna fick stanna över på middag om hon ville.
- Ni får fan göra god mat den här gången, inte Saids överkokta pasta!, skrek en afrikansk kille som låg i soffan och pysslade om en tjej som också såg ut att vara lite utländsk.
- Håll käften!, skrek en annan kille som satt på en saccosäck och pillade på sin mobiltelefon. Det var Said.
- Såja, alla har rätt att försöka, sa Hanna lugnande.

Middagen kunde man verkligen inte kalla harmonisk, men rolig var den. Den enda som inte sa något var Jessica hon åt snabbt upp sin mat för att sedan lämna bordet. Hanna stoppade henne i farten.
- Och vart ska du någonstans min lilla dam?
- Jag är färdig, svarade hon buttert.
- Åhnej, man sitter kvar åtminstone en kvart. Jessica vände sig om och satte sig på stolen igen men hon sa fortfarande ingenting även fast Amanda försökte. Amanda började istället prata med en tjej som hette Safi. Hon var femton år och skulle söka till gymnasiet nu. Hon gick i Svaneskolan åk 9. Safi berättade att hon helst ville läsa samhällsprogrammet men var rädd för att inte betygen skulle räcka. Amanda passade direkt på att tipsa om Spyken gymnasium.
- Jag vill bli något, inte som många andra här som har gett upp hoppet, berättade hon.
- Jag har inte gett upp, skyndade Hamid sig att säga.
- Vadå du går byggprogrammet, sa Safi pikande.
- Det är i alla fall ett nationellt program, många här går ju IV, sa Hamid stolt. Amanda kunde inte göra något annat än att le.

Januarikvällen var mörk och Amanda var på väg hem. Hamid gav henne sällskap en bit. När hon sa att det absolut inte behövdes envisades han om att han ändå skulle ner till kiosken för att köpa cigg. Det var kallt och Amanda försökte värma sina händer i jackärmen med det gick inget vidare. De var alldeles för korta och armarna alldeles för långa. Hamid såg vad bekymret var.
- Här ta mina!, Han höll fram ett par svarta fingerhandskar. Amanda drog på sig dem över sina iskalla små händer. Några minuters promenerande senare kom de fram till kiosken.
- Skulle du inte in här?, frågade Amanda häpen när Hamid inte stannade vid kiosken.
- Jag kan ta det på vägen tillbaka.
- Nej gå hem nu, jag kan ringa Anton så behöver du inte oroa dig. Den här gången gav Hamid upp men för att han inte skulle bli besviken gav hon honom en kram, sedan såg hon honom gå mot den lilla turkkiosken. Amanda ringde aldrig Anton, hon behövde vara för sig själv och tänka. Natten var ljuvlig och hon kände att hon bara ville vara.
Författare
Skrivet den 2008-12-18 20:25:10
AmandaLover
jenssen.fan skrev:
haha jag får en kola:D

men den var asbra ju:D:D:D<3333 fortsätt lägg ut....:)


Taack <3
din är också asbra :v
du får en kola om vi ses nån gång :k
Författare
Skrivet den 2008-12-19 20:10:27
josefinrousu
jättebra båda två :D
Författare
Skrivet den 2008-12-26 23:40:48
jenssen.fan
Del 28
Väckarklockan ringde på tisdagsmorgonen och Amanda kände inte alls för att stiga upp. Hon vände sig om och drog täcket över huvudet. Varför stannade hon så länge hemma hos Hamid?. Hon hörde hennes mammas steg i trappan och hennes gnälliga mammaröst.
- Amanda!, borde du inte gå upp snart?
- Mm, snart, mumlade Amanda under täcket. Kunde inte hennes mamma gå till jobbet snart? Så att hon kunde få somna om. Men så lätt kunde man inte lura mamma Katy.
- Nä, upp med dig genast Amanda, man vill ju inte ha några anmärkningar om sin fina flicka. Amanda satte sig upp i sängen och gnuggade ögonen, det var väl bara att gå upp då. Vilken tur att hon inte visade ig varningen för sin mamma trots allt.
När Amanda kom till skolan hade det redan ringt in. Amanda gick iväg mot sitt skåp, hon skulle just plocka upp matteböckerna då hennes mobil vibrerade – ett sms!
- ” Matten är inställd idag, vi ska planera för en ny konsert” , det var från Leyla. Amanda slängde fort tillbaka de utslitna matteböckerna och smällde igen det gamla och fula skåpet. Amanda smög sig tyst in i klassrummet där alla satt för att lyssna på när läraren skulle gå igenom vad det skulle handla om och andra viktiga saker. Simon och Sebastian satt som vanligt längst bak och flabbade, de ända de ville göra var något riktigt rockigt, helst hårdrock med raketer på scen.
- Denna konsert ska handla om kärlek, sa läraren.
- Buu, skrek Simon och Sebastian.
- Ni kan säkert få in något rockigt i det, hur som helst så ska det spelas upp på alla hjärtans dag, så vi får vara effektiva. Om ni blir stora stjärnor så måste ni vara beredda att arbeta snabbt och effektivt, förklarade läraren. Amanda smög sig ned bredvid tjejerna. Läraren delade ut ett papper där de fick fylla i lite förslag på låtar och hur programmet skulle se ut. Amanda tittade på sin lapp: ”Namn och klass” Amanda tog upp den röda stiftpennan ur väskan och tryckte penntoppen mot bordet så att stiftet kom ut. Sedan skrev hon ”Amanda Jenssen ES2D” med snygga och prydliga bokstäver. Nästa fråga löd: ” Hur skulle du vilja lägga upp föreställningen om du själv fick bestämma?” Amanda tänkte efter , bet lite på en trasig nagel och funderade igen. Hon skulle nog vilja ha något riktigt kärleksfullt, kärlekslåtar som verkligen betydde något och både olycklig och lycklig kärlek. Amanda skyndade sig att kladda ned sina idéer.

På rasten mellan denna lektion och engelskan träffade hon Anton. Han satt på en bänk vid skåpen. Amanda satte sig bredvid Anton, men han sa ingenting. Amanda blev förvånad.
- Hej, sa hon lite försiktigt.
- Hej, svarade han utan att ens titta på henne. Det gjorde Amanda ännu mer förvånad, han såg henne men ville inte prata med henne. vad var det med honom?
- Var friluftsdagen bra igår?, försökte Amanda.
- Visst, svarade Anton med fortfarande ingen ögonkontakt. Då blev Amanda både arg, sur och ledsen.
- Vad är det med dig Anton! Har det hänt något? Du verkar ju så nere, utbrast hon. Han vände blicken mot henne och nu fick de i alla fall ögonkontakt.
- Det kanske du kan förklara. Vad menade han? Amanda blev helt ställd.
- Var det kul hos Hamid?, sa han sedan. Då förstod Amanda var skon klämde. Han var så himla barnslig.
- Men Anton, skärp dig! Det är inget mellan mig och Hamid, vi är bara kompisar. Precis som jag och Elina är, tillade hon.
- Hur visste du föresten det?, frågade hon.
- Manne sa det, svarade Anton kort. Typiskt Manne, tänkte Amanda. Manne gick i Antons klass och Amanda kunde verkligen hata honom ibland. Han hade koll på allt och alla. En riktig skvallerbytta var han med. Amanda la armen om Anton och sa sedan:
- Du ska inte bry dig om allt vad Manne säger. Jag och Hamid är bara vänner. Ja, jag var hemma hos honom igår men vi gjorde bara kompisgrejer. Det hände absolut ingenting och kommer aldrig att göra det heller. Anton tittade på henne, hon kunde inte riktigt läsa hans tankar men lika deppig var han i alla fall inte längre. Amanda sänkte blicken och tittade på honom med hundvalps ögon och då kom det fram åtminstone ett litet leende från honom. Hon gav honom en puss på munnen och skyndade sig iväg till engelska lektionen. Alla hade redan satt sig ned när Amanda kom in i klassrummet men som tur var hade inte engelskaläraren dykt upp ännu. Amanda slog sig ned på en tom plats vid tjejbordet, bredvid Elin. Då kom läraren in med en stor bunt papper i handen. Alla i klassen började tissla och tassla, alla förstod, det var dags för provutdelning.
- Seså lugna ned er, sa läraren. Nu ska jag dela ut uppsatserna ni skrev förut. Betyget står längst upp och en liten kommentar. Har ni några frågor så är det bara att säga till. Det har föresten gått ovanligt bra för de flesta. Läraren delade ut proven och alla var fort snabba att titta vad de hade fått för betyg. Elin vände på sitt papper och utbrast med förvåning men ändå lycka.
- Yes jag gick MVG!, Amanda flinade.
- Haha nu vet alla vad du fick. Elin tittade lite oroligt omkring.
- Äh, det spelar väl ingen roll. Det är väl bara bra att de får veta vem som är bäst här, sa hon stolt. Läraren la ned pappret på Amandas bänk, hon lyfte det försiktigt upp.
- Va?!, utbrast hon. VG+. Jag? Otroligt. Tjejerna började skratta.
- Grattis, sa Sonja sedan. Jag fick ju bara VG- .
- Det är i alla fall bättre än mig, påstod Juvica. G va fan är det för jävla betyg. Tjejerna fortsatte att diskutera betygen under resten av lektionen.

Lunch. Anton satt utanför klassrummet och väntade på Amanda.
- Kan ni uräkta oss, sa Anton vänligt till tjejerna.
- Visst vi väntar vid skåpen, sa Juvica och nu var Anton och Amanda helt själva. De satte sig på en fönsterbräda. Anton satt tyst och tittade ned på det smutsiga golvet i korridoren. Amanda gjorde detsamma. Golvet var verkligen smutsigt, det hade hon aldrig tänkt på förut. Amanda dinglade med fötterna och började bli otålig. Skulle han inte säga något snart? Hon stötte till honom med foten med flit.
- Oj förlåt!, det var inte meningen, ljög hon.
- Du Amanda!, började han.
- Ja?
- Jag är hemskt ledsen för att jag anklagade dig, såklart att du och Hamid bara är vänner. Anton tryckte Amanda till sig och kysste henne innan hon han svara. De kysstes ett bra tag tills Amanda slog huvudet i fönstret.
- Aj!, de började skratta. Anton och Amanda gick bort mot matsalen hand i hand och Amanda kunde inte beskriva med ord hur lycklig hon var.
Författare
Skrivet den 2008-12-27 15:18:32
josefinrousu
lika bra som alltid. :''
Författare
Skrivet den 2008-12-30 20:33:49
jenssen.fan
Del 29
Amanda bestämde sig för att överaska Hamid så hon gick raka vägen efter skolan till hans skola. Hon klev in genom dörren, det var en ganska liten skola. Det skulle nog inte bli så svårt att hitta honom här. Hon följde ett gäng med tjejer som var på väg från en lektion. De gick ned för en liten smal trätrappa och Amanda gjorde detsamma. Där nere vad det fullt med skåp. Amanda såg en liten filur hon kände igen. Hon gick fram till Hamid och knackade honom på ryggen.
- Nämen tjena Amanda!, han lät mer arg än förvånad. Amanda ryckte till och såg hur han snabbt stängde igen skåpdörren.
- Vad har du där?, frågade Amanda.
- Ingenting, svarade Hamid.
- Men säg, vad har du där?, envisades Amanda.
- INGENTING, HÖR DU DÅLIGT ELLER?, vrålade Hamid åt henne. Om det nu inte var något varför blev han då så upprörd? Tänkte Amanda tyst för sig själv. Var det något han dolde för henne?
- Hamid vänta!, skrek Amanda efter honom, men han hade redan försvunnit. När hon kom ut satt han på skoltrappan och spelade spel på sin mobil. Amanda satte sig bredvid honom. Innan hon han säga något la han armarna om henne och kramade henne.
- Förlåt, viskade han i hennes öra. De gick sedan hem till Amanda. De kokade te och satt i Amandas kök och drack te med varma bullar. Anton passade även på att bjuda in Amanda till en ”ashäftig fest” kallade han den.
- Det är på fredag och du får gärna ta med dina polare, tillade Hamid. När Hamid gick hem några timmar senare så ringde Amanda alla sina tjejkompisar och bjöd dem till festen. Sedan slog hon Antons nummer. Hon visste inte riktigt om hon skulle bjuda honom.
- Bonjour Mon Cherie, svarade Anton.
- Haha, skrattade Amanda. Hur är det med dig då?
- Alltid bra när jag pratar med dig.
- Vad har hänt med dig, när har du blivit så?, flinade Amanda.
- Men det är ju så jag känner, sa Anton ynkligt. De pratade på en stund men sedan kom Amanda på varför hon ringde Anton egentligen.
- Jo du Anton?
- Ja
- Hamid bjöd mig till en fest på fredag och han bjöd då även mina kompisar.
- Aha , det låter kul för er, sa Anton neutralt.
- Han bjöd in dig också, halvljög Amanda. Han hade ju inte sagt att hon inte fick bjuda in Anton.
- Åh, nu låter det bättre, och Amanda kunde nästan känna att han log.

Fredag kväll. Amanda låg på sängen i bara underkläder och hennes långa blonda hår var invirat i handduken. Hennes mobil var på laddning och det enda som hördes var musiken som sprakade ur datorn. Hon reste sig upp och drog på sig sina svarta leggins och ett par jeansshorts och ett vitt linne. Över det slängde hon även över en svartglittrande kofta. Amanda drog borsten genom det blöta håret och borstade ut varenda tova som fanns. När hon sedan drog det sista taget med rougeborsten ringde det på dörren. Där stod Anton. Han hade mörkblåa hängjeans och en vit skjorta, över skjortan hade han en svart jacka. Amanda förmådde sig inte att säga någonting men det gjorde ingenting Anton klev självmant in genom dörren. Amanda tittade rakt in i Antons ögon, de snuddade näsan vid varandra och Anton tog sitt finger under Amandas haka för att dra henne till sig. Sedan snuddade läpparna vid varandra. Amanda blundade, Anton blundade, och de var helt ensamma.

Festen låg på ett ställe på andra sidan stan. Det var en rikemansfest, Amanda kunde inte riktigt förstå hur Hamid var bjuden hit. Men de hälsade vänligt till Hamid så det var i alla fall inget lurt. Allihopa tog varsin drink. De hade mött upp tjejerna också. Musiken var på högsta volym och det fanns gott om alkohol att dricka. När de andra hade försvunnit bland festen tog Anton ut Amanda på en balkong på övervåningen.
- Vad vackert, sa Amanda förtjust. Anton sa ingenting utan sträckte sig över henne och de kysstes. Just då kom Hamid ut på balkongen. Han stirrade på dem och vände sig sedan om och försvann. Amanda knuffade undan Anton.
- Hamid, vart ska du?, ropade Amanda efter honom. Hon tänkte springa efter honom men Anton ryckte tag i hennes koftärm.
- Vart ska du nu då?
- Såg du inte Hamid?, sa Amanda oroligt. Efter ett tag tjat följde Anton med och letade efter Hamid. Han stod mitt på dansgolvet och hällde i sig av spriten. När de kom fram såg Amanda hur de lyste ur ögonen på honom. Han släppte flaskan och gav Anton ett knytnävslag rakt i Ansikten. Anton vinglade till men slog tillbaka, Amanda fick sära på dem för att det inte skulle hända något. Hamid vände sig om och sprang iväg. Amanda drog in Anton på toaletten för att tvätta bort blodet från ansiktet. Då kom Elina in till toaletten. Hon såg ängslig ut.
- Vi hittade det här i Hamids jackficka. Det hon höll i handen såg ut som vanliga huvudvärks tabletter, men det var i själva verket droger. Hamid använde droger, Amanda kunde inte förstå.
- Det är Anabola steroider, förklarade Elina. Du måste hitta honom, dessa gör honom väldigt aggressiv. Amanda kunde inte förstå, Hamid var en missbrukare.
Författare
Skrivet den 2008-12-31 16:50:38
jenssenlav
vad duktig du är på att skriiiva jenssen.fan !! :D
Författare
Skrivet den 2009-01-02 20:33:53
jenssen.fan
Del 30
Amanda hittade Anton en bit bort mot skogen. Han stod nedanför ett berg och slängde saker omkring sig bredvid sig hade han även spritflaskan.
- Hamid!, Lägg av nu!, försökte Amanda.
- Hej Amanda!, Amanda såg hur hans ögon lyste och glänste.
- Vill du veta en sak?, Hamid stirrade på henne och viftade med flaskan.
- Men skärp dig Hamid, kom nu!
- Vill du det eller?, fortsatte Hamid.
- Okej, ja det vill jag, sa Amanda med hopp att han skulle följa med sen.
- Du ska bara veta, fortsatte han.
- Men snälla Hamid, säg det bara, tjatade Amanda.
- JAG ÄLSKAR DIG AMANDA!KAN DU FÖRSTÅ DET!. Tror du att det var kul att se sin älskade kyssa någon annan?, nä tror inte det.
- Men snälla Hamid, vi är inte ens tillsammans. Det är jag och Anton .
- NÄMN INTE HANS NAMN!, Hamid vrålade och skrek och Amanda kände sig nästan lite rädd för honom. Amanda såg hur han svalde en liten tablett med spriten.
- Hamid sluta nu! Det är farligt för alla, snälla Hamid lägg av!, Amanda kände hur tårarna forsade nedför kinderna. Amanda vände sig om för att hämta hjälp och hon hörde bakom sig hur Hamid vrålade bakom henne.
- NI SKA FÅ SE!, NI SKA FÅ SE ALLIHOP NÄR DU INTE KAN BESVARA MIN KÄRLEK TILL DIG! , Amanda blundade och sprang därifrån.

När hon äntligen kom tillbaka till festen var det som om inget hade hänt. Amanda tittade sig oroligt omkring. Då fick hon se Leyla. Amanda skyndade sig fram och ryckte tag i Leylas arm.
- Men där är du ju!, utbrast Leyla.
- Var är de andra!, Leyla vinkade åt Anton och resten av tjejerna att komma.
- Ni måste komma! Hamid är i fara!, Amanda hörde hur hon darrade på rösten, för det hon sa var hundra procent sant. Innan Amanda han blinka så var de tillbaka där hon hade lämnat Hamid. Men vart var han nu?
- Titta där!, utbrast Elina. Hamid hade börjat klättra upp för det höga berget och Amanda visste inte vad hon skulle ta sig till.
- MEN VAFAN GÖR NÅGOT DÅ!, skrek hon allt vad hon kunde. Hon märkte inte att Anton hade försvunnit för att klättra upp andra vägen.
- Anton gör något redan, försökte Elin lugnande. Hamid var redan uppe och skrek. Anton kom från andra sidan, Amanda visste inte vad hon skulle göra. Även fast vinden susande hörde hon exakt vad Anton och Hamid sa till varandra där uppe.
- Hamid, kom nu, tänk om det händer något, sa Anton i lugn ton.
- LÅT MIG VARA! DU AV NÅGON BORDE HÅLLA KÄFT. Amanda kunde se hur Hamid gick längre och längre ut mot klippkanten. Anton räckte sin hans men Hamid vägrade att ta emot den.
- Snälla Hamid, lyssna på mig, jag vill inte göra dig illa, ta bara tag i mig nu.
- ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FATTA! JAG ÄLSKAR AMANDA! HÖR NI DET ALLA , JAG ÄLSKAR HENNE. Hamid vinglade till och föll över kanten men fick tag i en klippa som stack ut ur berget i sista stund. Amanda gömde ansiktet i Elinas famn. Hon kände hur Elinas hjärta dunkade. Hon kikade upp mot berget och såg hur Anton slängde sig över kanten och drog upp Hamid. De kom sedan ner med skakande ben båda två. Amanda slängde sig över både Hamid och Anton. Amanda bestämde sig för att det var dags att gå hem med Hamid, Anton och Elina följde med. Just när de skulle gå över gatan fick Hamid ett spel och sprang rakt över gatan, mitt farmför en bil i full fart. De enda Amanda såg sedan var Hamid pladask på marken, ambulanssyrener sedan blev allt svart.

Det sved i ögonen på Amanda men hon kämpade ändå för att få upp dem. Hon försökte resa sig men stoppades av något. Då såg hon. Hon hade en slang som stack i näsan, hon låg i en ful hög sjukhussäng påklädd i vita kläder. Då plötsligt såg hon sin älskade mamma som satt med huvudet sänkt på en stol bredvid sängen.
- Mamma?
- Åh Amanda , har du vaknat. Du ska bara veta vad orolig jag har varit för dig, sa hennes mamma och slängde sig över henne.
- Var är Anton?
- Han är och hämtar lite kaffe, men hur mår du egentligen lilla gumman?
- Jo det är okej, lite huvudvärk bara, sa Amanda. När hon sedan tittade sig omkring var det inte bara mamma där. Jens och Michael satt och halvsov på varsin stol, Elina och Leyla satt och spelade tråkigt luffarschack. Då såg hon Anton komma in med flera kokheta kaffemuggar. Han ställde ned de på ett bord då han såg att Amanda hade vaknat.
- Amanda!, utbrast han och kramade om henne. Då vaknade de andra upp också och ställde sig runt om hennes säng.
- Hur är det med Hamid?, frågade Amanda.
- Han har inte vaknat än, läkarna har gjort allt de kan, det ända vi kan göra nu är att vänta, sa Anton. Då knackade det på dörren, det var pappa. Han var klädd i sin svarta rock och svarta kostymbyxor. Mamma vinkade till honom att komma in och hon sa sedan:
- Det är nog bäst att vi andra går ut. Anton gav Amanda en puss på kinden för att sedan följa med resten av gruppen ut till korridoren så att Amanda och Halvard fick vara ensamma en stund. När alla hade gått ut steg Halvard fram till Amanda.
- Jag köpte lite blommor, sa han och gav de till Amanda. Det var fem röda rosor som doftade ljuvligt.
- Jag är hemsk ledsen att jag inte kunde komma tidigare, men det är Eva, vi var tvungen att reda ut en sak först, jag..
- Det är okej, avbröt Amanda. I vanliga fall skulle hon blivit vansinnig men konstigt nog blev hon det inte nu. Hon var bara glad att ha pappa hos sig.
- Jag måste vara en hemsk pappa, förlåt mig himla mycket.
- Pappa, det är lugnt har jag sagt. Sedan gav hon pappa en kram och han höll om henne hårt. De satt sedan tysta länge. Amanda strök sin pappas hand, den var stor, hårig och underbar. Hela hennes pappa var underbar.
- Jag hoppas att du vet att jag älskar dig, sa pappa sedan.
- Mm, svarade Amanda.
- Jag kan förstå om du blev besviken när jag stack iväg och lämnade er bara sådär, men jag älskar dig, Jens och Michael ändå, vill bara att du ska veta det. Amanda nickade hon orkade inte prata, men hon visste att pappa förstod för hon älskade honom också, det behövde hon inte säga.
Författare
Skrivet den 2009-01-04 23:59:55
jenssen.fan
Del 31
En stund senare att pappa åkt hem igen. Visst hade Amanda velat att pappa skulle ha stannat men han hade i alla fall kommit och sagt att han älskade henne. Han hade tom med köpt blommor, pappa som inte visste ett dugg om sådant. Just när hon satt och dagdrömde om pappa kom en sköterska in.
- Jag hade tänk kolla lite blodvärden och så, du kan nog även börja gå runt lite här på sjukhuset, berättade sköterskan. Efter endel prover fick Amanda reda på att allt var okej men hon skulle ändå stanna ett tag till fast hon fick såklart röra på sig nu. Anton kom in och hade hämtat en t-shirt och mjukisar till henne. Hon slängde av den fula vita sjukhusdräkten och drog på de nya och fräscha kläderna. Hon reste sig sedan upp och kände hur allting skakade. Anton tog tag i henne.
- Kan jag få hälsa på Hamid nu?, undrade hon. Anton nickade och tog henne med till Hamids rum. Hon kände hur tom hon blev när hon såg Hamid ligga där. Hon vågade knappt stiga in genom dörren. Tankarna gick tillbaka till den där hemska kvällen. Hon såg precis allting framför sig, berget, flaskan, Hamids skräckslagna ansikte, vägen, bilen, Hamid på marken, syrenerna. Amanda kände sig helt svimfärdig och lutade sig mot Anton.
- Jag klarar det inte, viskade hon. Anton höll om henne och pratade lugnade med henne.
- Amanda, du behöver inte, men du kan försöka titta på honom i alla fall. Amanda nickade och gick fram med skakiga ben. Hamid låg där, han var inte i medvetandet. Hans ansikte var blekt och de irriterande sjukhusgrejerna tickade fram och tillbaka. Hon stod bredvid sängen och bara stirrade på honom. Han är död!, tänkte hon för sig själv. Aldrig mer skulle hon gå på en fest igen. Hon gömde ansiktet i sina kalla händer och tårarna började forsa nedför hennes kinder. Då kände hon en varm kropp mot hennes. Han vände på henne.
- Kom, vi går nu, sa Anton.
De satt i korridoren med varsin kaffekopp. Anton höll om henne. Hon vilade sitt trötta huvud mot hans axel. De satt tysta, hon stängde av allt annat ljud från sjukhuset, sedan somnade hon i hans famn.

Nästa morgon fick hon åka hem. Jens var och hämtade upp henne med bilen. Hon satte sig i bilen och tittade ut genom fönstret. Det regnade ute och det enda hon hörde var smattret av regnet på fönsterrutan. När hon kom hem gick hon raka vägen till sitt rum och la sig under täcket. Hon skulle aldrig gå upp mer!

Några timmar senare låg hon fortfarande, Jens kom upp med lite pasta till henne.
- Här är lite middag
- Jag vill inte ha, tjurades Amanda.
- Men kom igen du måste äta lite, försökte han. När hon inte svarade la han ner tallriken på bordet och lämnade henne ifred.

Tre dagar senare. Tjejerna hade kommit hem till Amanda för att hälsa på och höra hur det var med henne.
- När kommer du tillbaka till skolan?, undrade Elin.
- Vet inte, just nu vill jag ingenstans, svarade Amanda buttert.
- Kom igen nu Amanda, det var ju inte ditt fel, sa Elina.
- Ja, jag vet men det känns så, jag skäms så mycket över mig själv. Jag vågade knappt gå in och hälsa på honom på sjukhuset. Sedan började tårarna rinna igen.
- Jag är så jävla självisk, tänker bara på mig själv!
- Nej då, det är du inte alls, sa Leyla och kramade om henne. Då kom Jens in i rummet.
- De ringde från sjukhuset, Hamid har vaknat, han är svag men ni kan åka och hälsa på honom en liten stund i alla fall, berättade han.
- Kom så åker vi, du följer väl med Amanda?, undrade Sonja.
- Nej, jag stannar här, åker lite senare, men det var lögn. Hon hade svårt för att träffa honom igen.
- Okej, då åker vi, sa Elin och så försvann tjejerna ut ur rummet. Amanda tittade på dem från fönstret, hur skulle hon någonsin våga träffa Hamid igen?

Klockan var sju och Amanda skulle åka och hälsa på Hamid, det var Jens som hade tvingat henne.
- Kommer du?, ropade han från hallen. Hon ville inte komma men det var ju bra för henne att komma ut, senast hon var ute var på festen.
- Jag kommer!, Hon var klädd i en skjorttunika med svarta leggins. De satte sig i bilen och det var mörkt ute.
- Ska jag följa med dig in?, frågade Jens när de kom fram till sjukhuset.
- Nä, åk hem du, jag tar bussen hem sedan. Hon gick mot entrén och tittade sig om tills Jens hade försvunnit. Då skyndade hon sig runt hörnet, hon tänkte minsann inte hälsa på Hamid. Hon vågade verkligen inte! Hon kände sig feg och ynklig, men hon kunde verkligen inte. Amanda slog sig ned på en bänk bakom sjukhuset och började gråta igen.
Författare
Skrivet den 2009-01-05 20:25:44
jenssen.fan
Del 32
- Och då om man tar tio upphöjt i två….., Amanda var tillbaka i skolänken igen. Det var mattegenomgång och Amanda förstod ingenting, för hon kunde inte lyssna. Hon kände hur det yrade till och då såg hon minnesbilderna igen, den här gången lite starkare. Hon såg hur Hamid hånskrattade åt henne när hon sprang iväg efter hjälp, hur han slängde i sig tabletterna tillsammans med spriten. Allting var mycket klarare nu.
- Amanda hur är det med dig egentligen, du är ju alldeles vitblek?, undrade Leyla. Amanda kände hur allting snurrade och plötsligt föll hon av stolen och allting svartnade till. Hon hörde svagt hur hysterin välldes ut i klassrummet, sedan hörde hon inget mer. Hon var tillbaka. Hamid stod högt uppe på berget, alldeles för nära kanten och han föll. Han föll livlöst rakt ned mot marken, hon kunde se hans skräckslagna ansiktsuttryck.
- Amanda?, hon tittade upp. Amanda var inte längre kvar i klassrummet utan nu var hon inne hos skolsyster. Hon låg med huvudet i Leylas famn, Leyla strök sin hand över Amandas hår.
- Här får du lite vatten, sa skolsystern. Hon hade ett vänligt ansikte och stora runda kinder. Amanda satte sig upp och tog emot glaset.
- Jag tror det skulle vara bra om du fick prata med någon, vi har skolkuratorn här, föreslog skolsystern. Vi vet alla vad som har hänt. Ni vet ingenting tänkte Amanda för sig själv.
- Nej, sa hon bara sedan.
- Men jag tror du behöver det, fortsatte skolsystern.
- Nej, har jag sagt!
- Så du vägrar?, Amanda vände sig om, hennes mentor satt tydligen också där.
- Ja ,jag vägrar!, läraren suckade.
- Men snälla Amond, jag kan följa med dig dit, jag tror det är bäst för alla, du har vart nere jätte länge nu, det är inte samma glada spralliga Amanda mer, sa Leyla övertygande. Innan Amanda visste ordet av det, satt hon plötsligt i kuratorns väntrum. Det var ett litet rum med gula väggar, ett litet bord med lite olika tidningar och ett par stolar. Amanda tittade beskymrat på Leyla med blicken ” är det här verkligen någon bra idé?” Leyla bara nickade och snart skulle det vara Amandas tur. Dörren öppnades till kuratorns rum och där steg det ut en blond tjej med smal kroppsbyggnad och vem kunde det var om inte Lina! Amanda höll på att tappa hakan när hon såg Lina, hon av alla människor, vad hade Lina för problem? Hon såg att Lina skämdes när hon märkte att Amanda hade upptäckt henne. Lina gick snabbt ut med nedsänkt blick. Precis när Lina hade stängt dörren bakom sig brast Leyla och Amanda ut i världens skrattattack.
- Haha, såg du hennes min?, utbrast Leyla.
- Haha, ja verkligen, fy fan det där trodde jag verkligen inte! Då öppnades dörren ännu en gång till rummet och en kvinna som var en kopia av Lina fast sådär 25 år äldre kom ut , hon var antagligen Linas mamma. Kvinnan var allvarlig och skakade hand med kuratorn och lämnade sedan rummet. Kuratorn stack ut huvudet och tittade på Amanda och Leyla.
- Jag kommer om fem minuter, sa hon så lämnade även hon rummet.
- Kom vi drar, jag har chansen nu, det hinner man på fem minuter, kom!, försökte Amanda. Leyla bara skakade på huvudet och ryckte tag i Amandas arm.
- Nej Amanda, skärp dig, du är inte här för skolsysters eller lärarnas skull utan för din egen, sitt kvar nu och vänta. Amanda lydde Leylas order och satte sig ned igen mot sin vilja.

Kuratorn hade stora blå ögon och en stor gul klänning. Hennes cendré färgade hår var välkammat och format inåt mot halsen. Amanda satt i en gul fåtölj och stirrade på henne när hon tog fram sina läsglasögon. Hennes naturstora bröst tryckte mot lådorna när hon letade efter ett papper.
- Så det är du som är Amanda, sa hon med en äcklig och ful tantröst.
- Ja, sa Amanda och tittade bort.
- Efternamn?
- Jenssen
- Okej, Amanda Jensen, antecknade kuratorn på ett papper.
- Jenssen, med två s, rättade Amanda.
- Åh oj förlåt mig, sa kuratorn och skrattade. Jag heter i alla fall Berit och jag har tystnadsplikt så mig kan du berätta allt för. Det kunde den där Berit glömma, Amanda hade inge lust att säga ett skit till henne.
- Du går i klass ES2D , så du är en liten musiktalang du, sa Berit och log vänligt mot Amanda. Amanda log tillbaka, Berit såg ganska snäll ut ändå. Hur länge har du hållit på med musik?, frågade hon sedan. Amanda funderade ett tag.
- Hela livet tror jag, skrev min första låt när jag var sju år.
- Jasså där ser man, du låter precis som min dotter, hon är sex år och sjunger jämt. Nu vill hon börja spela gitarr också, berättade Berit. Amanda log, det lät precis som när Amanda var liten.
- Jag spelar gitarr, och det är jättekul, sa Amanda. De fortsatte att prata sådär i säkert 20 minuter då Berit sa.
- Brukar du festa mycket?, min fjortonåriga dotter är jämt ute och ränner känns det som ibland.
- Ja det blir det väl en hel del, sa Amanda, men just nu så har jag ingen lust att gå på en fest mer.
- Varför inte då?. Har det hänt något?, frågade Berit lite lurigt. Amanda vände bort blicken så att inte Berit skulle se tårarna i ögonvrån.
- Jo förra lördagen, jag, mina kompisar, min pojkvän och en killkompis var på en fest. Sedan kom hela historien, om Hamids missbruk, att han älskade henne, när han föll, syrenerna, allting kom fram.
- Om jag bara hade fattat att han var intresserad av mig, då hade vi kunnat lösa det innan någon blev skadad, och nu vågar jag inte ens hälsa på honom, tårarna rann, Amanda gömde ansiktet i sina fuktiga händer. Berit la sin hand på Amandas lår.
- Det är aldrig ditt fel, han använde anabola och man blir aggressiv utav detta. Det hade du aldrig kunnat förhindra. Det viktiga är att du tänker igenom hur du själv känner och gå och hälsa på honom när du själv känner dig redo. Vi avslutar för idag så får du gå hem och tänka efter. Amanda nickade och reste sig upp.
- Här ta mitt visitkort, ring bara om det är något, sa Berit, Amanda tog emot det och lämnade sedan rummet. Leyla satt kvar utanför och läste veckorevyns horoskop.
- Hur gick det?, frågade Leyla när de gick ned mot skåpen.
- Bra, men hon tyckte att jag skulle gå hem nu.
- Okej, ska jag följa med dig?
- Nejdå jag klarar mig bra själv, sa Amanda och plockade ihop sina grejer innan hon lämnade skolan.

Vägen hem kändes oändligt lång. Hon sparkade till en hård isklump som flög över skolgården. När hon tillslut kom hem låste hon försiktigt upp dörren och tittade sig omkring, ingen hemma – tur! Hon hängde av sig jackan och gick mot sitt rum. Sängen var obäddad och persiennerna neddragna. Hon la ned väskan på sängen och drog upp persiennerna och tittade ut. Det var fortfarande mycket snö utanför men det började ljusna lite i alla fall. Hon slog sig ned på sängen och blundade hårt och lät minnena komma tillbaka från den där hemska kvällen. Hon såg Anton och Hamid som slogs, Antons blodiga ansikte, Hamid som skrek att han älskade henne, allting såg hon nu, allt var ännu mer klarare. Amanda reste sig upp och slog upp ögonen. Hon tittade sig om i rummet. Tog tag i väskan och slängde den hårt mot väggen, grejerna flög över hela rummet. Hon drog ned varenda bok hon hade i bokhyllan med bara farten. Hon kunde verkligen inte behärska sig. Hon klarade inte att se alla minnen och slängde sig mot fönstret och drog ned hela gardinstången som for med en duns mot golvet. Den lilla tabletten och den stora spritflaskan, Hamids hånskratt, Hamid, Hamid, Hamid! Hon såg honom överallt. Hon drog tag i tangentbordet och drog ned det på golvet just då kom Anton inspringande till hennes rum.
- AMANDA! LUGNA NER DIG!, han slängde sig över henne och drog ned henne på golvet och höll fast henne medans han kramade om henne. Hon brast ut i gråt och tappade all kraft och föll ihop gråtande i hans bara armar.
Gå till sida: [« Föregående] 1 ... 7, 8, 9 [Nästa »]
Moderatorer: Amanda_lover, Ma-Tilda, MissSophiie
 
 
Betatest: Forum search engine
 
Forum jump
Omröstning
Vad gillar du nya videon för Dry my soul?
Rock n' roll
Svartvit?